Inom positiv psykologi mäts välbefinnande genom två komponenter; en affektiv (subjektivt välbefinnande) och en kognitiv (livstillfredsställelse). Den affektiva komponenten handlar om huruvida vårt liv är fyllt med positiva emotioner (glädje, trygghet) eller negativa emotioner (skam, ilska). Den kognitiva komponenten handlar istället om hur vi ser på vårt liv i stort, så väl som inom olika livsområden.
Bland annat lyckoforskaren Ed Diener menar att det subjektiva välbefinnandet och livstillfredsställelsen inte alltid måste stämma överens. Det är till exempel möjligt att tycka att man har det perfekta jobbet, men samtidigt ha en hög andel negativa emotioner. Jag har tänkt en del på detta under min resa till New York. En stad som för många människor är möjligheternas stad.
Allt finns ju där! Men samtidigt behöver tanken om att det är möjligheternas stad inte innebära att jag känner en massa positiva emotioner. Ledtråden fick jag de gånger jag begav mig till Central Park. Jag insåg att alla människor och alla intryck också gör det svårt att inte tappa bort sig själv i allt myller. Och att tappa bort sig själv i folkmassan är ingen positiv känsla. Jag skulle kanske behöva fler stora parker för att kunna känna både ett kognitivt och affektivt välbefinnande, för att helt enkelt kunna ge mig själv möjligheten att bli mer lycklig.
Hur ser det ut i din vardag? Känner du ett kognitivt och affektivt välbefinnande på jobbet, med vänner eller hemma? Vad finns och vad saknas? Kanske kan du genom att titta på hur din vardag och ditt liv ser ut få ledtrådar till små förändringar som skulle kunna ge både positiva emotioner och en positiva kognitioner samtidigt.
Jag vill även passa på och tipsa om Lotta Bromés intervju med Laleh på P4 igår.