Ett försök att sammanställa en lista på självhjälpsböcker med hög vetenskaplighet gjordes år 2008 av Richard Redding och hans kolleger vid Drexel university i Philadelphia och Brown medical school i Rhode Island, USA. Listan använde en särskild skattningsskala. Man tittade framför allt på: 1. i vilken grad som boken lutade sig på aktuella teorier och forskning; 2. om läsaren guidas i att diagnostisera sig själv, använda olika redskap och övervaka framsteg; 3. huruvida boken inger realistiska förväntningar och kan visa på sina begränsningar; 4. om det finns potentiellt skadliga råd; 5. dess allmänna användbarhet. Forskarna utgick från de självhjälpsböcker som sålde bäst på Amazon.com, Barnes and Nobles och Borders, och fick fram 50 titlar publicerade år 2000–05. Där återfanns några av psykologivärldens mest kända namn, som mindfulness-pionjären Jon Kabat-Zinn, ångestexperten Edna Foa, och kbt-föregångaren Albert Ellis. En majoritet av författarna visade sig ha egen erfarenhet av arbete med psykisk ohälsa (82 procent) och hade doktorerat (84 procent) – faktorer som skattades högt av forskarna.

Richard Redding och hans kolleger lyfter även fram att många av böckerna (72 procent) fokuserade på specifika psykiska besvär, vilket anses vara en viktig faktor om självhjälpsbehandling ska fungera.

– En god självhjälpsbok ska vara konkret och inriktad på ett tydligt avgränsat problem-område, som till exempel sömn. Böcker om generella livssvårigheter är ofta bästsäljare, men det går sällan att veta om de åstadkommer något alls, säger Viktor Kaldo.

En majoritet av böckerna (60 procent) på forskarnas lista ansågs bygga på vetenskaplig grund, men man fann stora skillnader i hur väl författarna förmedlade detta. I vissa fall utelämnades teori och källhänvisning helt, och i en del böcker fann man att författarna framförde egna hypoteser, något som i värsta fall skulle kunna vara skadligt.
– Precis som i en vanlig terapi ska man också ge en vettig förklaring till varför man ska göra det som står i boken, säger Viktor Kaldo.

Knappt hälften (42 procent) av självhjälpsböckerna presenterade rimliga förväntningar på behandlingen, vilka krav som ställs på individen och att läsaren bör söka professionell hjälp om situationen förvärras. Richard Reddings slutsats blev därför att författarna måste bli bättre på dessa punkter. Annars kan läsaren lätt hamna fel, och i slutändan tappa förtroendet för all typ av psykologisk behandling.
– Risken är att denna typ av litteratur blir ungefär som kokböcker. Det är tänkt att vi ska laga något recept i den, men oftast hamnar boken i bokhyllan. Samma sak gäller för självhjälpsböcker. Avgörande för resultatet är det engagemang man lägger på att ta till sig texterna och fullfölja övningarna, och det vet vi inte riktigt om människor gör, säger Viktor Kaldo.
Liv Svirsky betonar också att böckerna måste vara tydliga med sina begränsningar.
– De öppnar dörren till terapirummet och ger läsaren en ganska god inblick i hur en behandling kan gå till. Men det gäller samtidigt att vara noga med att berätta att det ibland krävs hjälp av en psykolog.

Vilka självhjälpsböcker som ges ut avgörs i hög grad av vad som är i allmänhetens intresse just nu. När kbt började bli stort för några år sedan gavs det också ut fler titlar med sådan grund. Men eftersom självhjälpsböcker är ett vitt begrepp återfinns inte bara behandlingar skrivna av psykologer, utan också författare med annan bakgrund som vill förmedla något om självförbättring och samhället vi lever i, menar Lisa Ydring på Bonnier Fakta.

– Vi är ett kommersiellt förlag. När vi väljer ut böcker så tittar vi framför allt på vad som är unikt, har kvalitet och ligger i tiden, säger hon.

Samtidigt skiljer sig böckerna åt beroende på målgrupp. Lena Forssén och Ingrid Ericson, förläggare på Natur & Kultur, menar att professionella och studenter är en del av marknaden, allmänheten en annan. Men ofta är böckerna tänkta att nå båda två.
– Som förlag har vi en lång tradition av böcker i psykologi, och vi får manus från både professionella och lekmän. Det viktigaste är dock att vi har en författare som förstår att skriva för en bredare skara. De ska inte bara bidra med kunskap, utan också ge texten en sådan dragningskraft att man fortsätter läsa, säger Lena Forssén.

På Karolinska institutet hoppas Viktor Kaldo att förlagen ska se forskningsstöd som något positivt i marknadsföringen. Ingrid Ericson menar att det är något man redan är medveten om.
– Vissa böcker bygger uttryckligen på vetenskapliga studier. I många fall sker dessutom en rigorös faktagranskning av forskare på området, säger hon.
Även Lisa Ydring håller med om att konsumenten ställer höga krav vad gäller forskningsstöd i dag, och att Bonnier fakta är noga med att belysa både vetenskaplighet och författarens bakgrund.
– Ibland har personen till och med skapat behandlingen, vilket ger mer tyngd åt boken. Enbart subjektiva erfarenheter är kanske mer intressant inom den livsstilsbetonade självhjälpen, där författare som Elizabeth Gummesson, Lennart Matikainen eller Mia Törnblom själva har levt sig fram till sin ”metod”, säger hon.

Samtidigt som självhjälpsgenren har blivit allt populärare i Sverige håller marknaden på att förändras.
– Det kommer att ges ut något färre titlar i framtiden. Storsäljare som Åsa Nilsonnes och Anna Kåvers böcker gjorde att allt fler förlag gav sig på genren i tron att det var ofantligt lukrativt. Få författare når upp till sådana siffror i dag, säger Lisa Ydring.
Ingrid Ericson på Natur & Kultur håller dock inte med utan tycker att trenden är stadigt ökande. Däremot tror hon att genren, precis som resten av bokmarknaden, genomgår en förvandling.

– Populärpsykologin står stark. Självhjälpsböcker är genom sin uppbyggnad lätta att följa, så de kommer att finnas kvar. Däremot kanske fler komplement kommer tillsammans med köpet, som applikationer till Iphone.

Oavsett hur  framtiden ser ut hoppas Liv Svirsky att självhjälpsböcker i psykologi är här för att stanna. Hon anser att behovet av denna typ av litteratur är stort. Information om psykisk ohälsa måste bli mer tillgängligt, framför allt eftersom området fortfarande är förknippat med skuld och skam. Självhjälpsböcker, och nu också digitala verktyg, kan då fungera som en bro mellan psykiatri och allmänhet. Precis som Karl Menninger hoppades för åttio år sedan.

Text: Alexander Rozental
Foto: robertbanh/flickr.com
Publicerades ursprungligen i Modern Psykologi, detta är del 2 av 2