Tidningen Time slog nyligen fast att 9-till-5-jobbet håller på att dra sin sista suck. En undersökning gjord av kommunikationsbyrån Euro RSCG Worldwide visar nämligen att en ny generation arbetstagare, personer födda mellan 1982 och 1993, är måttligt intresserade av ett hederligt gammalt kontorsjobb. Dessa individer värdesätter flexibilitet istället för höga löner, att ha fri tillgång till sociala medier på arbetstid, samt att ständigt kunna vara uppkopplade mot jobbet. Många traditionella verksamheter är tveksamma till en förändring, och oroar sig för vad som händer när de inte längre har kontroll över sina anställda. Andra företag som Ernst & Young säger sig däremot välkomna utvecklingen, och menar att morgondagens stjärnor i arbetslivet enbart kan lockas fram med hjälp av flexibla kontorstider.
Åsikterna om 9-till-5-jobbets fortlevnad går isär, men oavsett inställning går det inte att blunda för den förändring som håller på att ske. Det blir allt vanligare att gränsen mellan arbete och fritid suddas ut, och få personer höjer idag ögonbrynen över att människor vill kolla sin jobbmail på semestern. För en ny generation arbetstagare är allt detta vardagsmat. Men även om denna flexibilitet underlättar vårt arbete och bidrar med många fördelar så går det samtidigt inte att blunda för att det också medför vissa risker.
När jag håller utbildningar om uppskjutandebeteende, eller när jag coachar individer som vill bli mer strukturerade, är balansen mellan jobb och fritid ofta en sådan sak som har blivit lidande. I många fall handlar det om personer som är ambitiösa och drivna, vars yrke är detsamma som deras passion, och vilka gärna sitter sena kvällar med arbetsuppgifter de brinner för. Problemet är sällan det faktum att man har mycket på gång, utan snarare att man har svårt att bryta sin aktivitet med återhämtning. Om traditionella kontorstider tidigare utgjorde en ram för när det var möjligt att jobba, behöver dagens arbetstagare sätta en ny och tydligare gräns för när vilan kan börja.
Det jag brukar rekommendera, och som jag själv tränar på, är först och främst att begränsa hur pass flytande sitt arbete blir. Vi människor är duktiga på att hantera akut stress, som när vi på kort tid behöver prestera optimalt. Vi är däremot sämre på att handskas med långvarig stress, vilket kännetecknas av måttlig påfrestning under en längre period. Långvarig stress är problematiskt eftersom den sakta smyger sig på, och i förlängningen försämrar vår förmåga att ladda batterierna när vi väl ger oss själva tid att slappna av. Att hålla isär aktivitet från vila blir därmed ett enkelt sätt att försäkra sig om att man får tillräckligt med återhämtning för att hantera vardagens ansträngning. Detta gäller även om de arbetsuppgifter man sitter med på kvällarna känns roliga och intressanta – kroppen gör ingen skillnad på aktivitet och aktivitet.
Att jobba på kvällen är dock även negativt på andra sätt utöver att minska vår återhämtningsförmåga. Faktum är att vi presterar bäst på förmiddagen, varför sena kvällar med komplicerade arbetsuppgifter egentligen är ett dåligt sätt att utnyttja sin tid på. Ett råd är därför att schemalägga saker som kräver stor problemlösningsförmåga tidigt på dagen, och att istället utnyttja eftermiddagar till administration och rutinarbete.
Samtidigt gäller det att ta tillvara på den tid man faktiskt jobbar på bästa sätt. En vanligt förekommande uppfattning bland personer jag möter är att prestation är detsamma som den output arbetsdagen har renderat i, till exempel att ha gjort klart X antal sidor på en rapport. Ett alternativt perspektiv som ofta visar sig vara mer effektivt är att utgå från den input man har lagt ner, exempelvis att ha jobbat 3 x 30 minuter på rapporten. Fördelen med detta arbetssätt är att det blir tydligare för en själv vad man har åstadkommit, i synnerhet om man har många långsiktiga uppgifter pågående samtidigt. Dessutom uppstår det naturliga tillfällen att ta pauser. Vi människor är generellt sett dåliga på att ta avbrott från vårt arbete i tron att vi har ett arbetsflow som inte får avbrytas. Forskning visar dock att vår prestationsförmåga reduceras efter bara 45 minuter, varför korta arbetspass med tillhörande pauser är det enklaste sättet för oss att optimera vår arbetsdag.
Känner du igen dig i beskrivningen ovan? Tillhör du den nya generationen arbetstagare som har svårt att dra gränsen mellan aktivitet och återhämtning? Varför inte ägna kommande månad åt att lägga om ditt arbete på ett sätt som optimerar din prestation på jobbet? Dygnet har fortfarande bara 24 timmar, men vårt sätt att utnyttja denna tid går att förbättra på ett sådant sätt att det garanterar såväl produktion som en god psykisk hälsa. Om du är intresserad av hur det kan se ut i praktiken så kolla gärna in hur jag för närvarande coachar min kollega Niklas Laninge i att lägga om sitt arbete.
