Detta menade min norske kollega i en krönika på DN.no. Han heter Espen Skorstad och är organisationspsykolog på cut-e som av någon anledning bestämde sig för att Oslo marathon var en bra företagsaktivitet. Jag och Espen anmälde oss bara till en mil men han blev tydligen tillräckligt besvärad av denna sträcka för att känna att han behövde skriva av sig.
“En grunnleggende forutsetning for jogging er nemlig at du er patologisk introvert og skyr sosial kontakt” säger Espen lite skämtsamt i artikeln och fortsätter med att påpeka att löpning, sett ur en psykologisk synvinkel, är direkt osunt, att det är självplågeri.
Jag är böjd att hålla med. I en månad tränade jag inför Oslo marathon (eller Oslomilen för min del) och sprang ensam ute längs vattnet på Lilla Essingen. Min enda tröst, och sociala kontakt, var några uppmuntrande ord på facebook.
Fast när plågan var över och jag sprungit den där milen, då var det förstås tillfredställande ett litet tag. Vi var glada tillsammans, det kom lite eufori och någon form av substans som åkte runt i kroppen (man kan ju faktiskt se mitt fåniga leende på bilden och att jag upplevde att det här var en så pass stor prestation att jag var tvungen att göra ett segertecken).
Men är det värt det? Vad tycker ni? Är löpning en sund sport? Eller är det bara för socialt inkompetenta?
Text: Oskar Henrikson