På frågan “Om du skulle vinna tillräckligt mycket pengar för att bli ekonomiskt oberoende resten av livet, hur skulle du gör med arbetet?”
svarade bara 10 % av svenskarna att de skulle säga upp sig (Johansson, 1999). De flesta skulle fortsätta arbeta, trots att de ekonomiska incitamenten försvunnit. Det stora flertalet motiveras alltså av något annat. Målsättning och motivation.
I demensvården får man sällan några “tack”. Patienterna känner oftast inte igen dig, de skäms över att bli hjälpta eller så vill de klara sig själva. De anhöriga kommer ofta på besök fulla av dåligt samvete och sorg över deras anhörigas situation. Klart det lätt blir så att de verkar otacksamma när de projicerar en massa och tar ut all skuld på oss som jobbar. Lönen är inget incitament. På lönen från att jobba 75% gick jag knappt runt under sommaren.
Jag behövde hitta andra incitament, och andra typer av målsättningar än vad jag var van vid. När jag skriver blir det belönande i sig att se texten växa fram på dokumentet. Jag får nya kunskaper, uppmärksamhet, pengar och en gnutta beröm. Som stödkontakt till tonåringen i våras fick jag mängder av direkt feedback, både positiv och negativ. När jag tentapluggar gör jag små belöningssystem för mig själv när kunskapsglädjen tryter. På tråkiga enformiga kontorsjobb optimerar jag min arbetstakt med hjälp av musik. Men hur gör man i vården?
Jag kom fram till att det enda rimliga var att ha en värderad riktning i mitt arbete. begreppet kommer från ACT, Acceptance and Commitment Therapy.
I ACT betonas vikten av att se livsval som värderade riktningar. Man ska inte bara bestämma sig för konkreta mål utan även styra sitt handlande i linje med något som aldrig kan uppnås. Låter det flöjtigt? Det är det inte. Det är nya ord på något människor mått bra av since ever. Att leva i enlighet med sina värderingar. Man kan aldrig bli färdig med en värderad riktning. I mitt fall blev min värderade riktning att göra så mycket jag kunde för att de boende skulle må bra. Att alltid vara som jag skulle velat att personal skulle behandlat min farmor. Jag valde en riktning att färdas i. Så även om jag visste att jag inte alltid kunde vara en optimal vårdare, den orken hade jag inte, så kunde jag i allafall känna efter om mina handlingar tog mig närmre eller längre bort från det sätt jag önskar att jag levde livet på.
Läs mer om ACT här. Och läs ACT enligt Yoda av fabriken- Mathias Holmberg
Källa: Vår tids Psykologi (2007) av Hwang, Lundberg, Rönnberg & Smedler. Natur & Kultur
Johansson, G, Isaksson, G, (1996) Drivkrafter för arbete. Attityder och värderingar i arbetskraften. Rapport till arbetspolitiska kommitten. SOU
