Man vet aldrig vad man kan få ut av att läsa psykologilitteratur. Jag läser en kurs i intervjumetodik. I kurslitteraturen ingår Clarence Crafoords Människan är en berättelse. Om man bortser från titeln är det en mycket lärorik och underhållande (!) genomgång av tips på hur man bäst trixar fram substans från intervjuoffren.

Jag vet aldrig vad jag får ut, som sagt. Plöstligt snubblade jag över ett avsnitt boken där Crafoord skrivit om psykoser. Det hjälpte mig att förstå något som hände mig i sommras. Jag ska försöka berätta.

Det var tidig lördagmorgon i juli. Redan klockan åtta på morgonen var det hett på asfalten. Jag köpte en kaffe och en smörgås och gick ut på Djurgården för att sätta mig och läsa tidningen och avnjuta frukosten. När jag kommer fram till min favoritbrygga vid Djurgårdskanalen sitter det redan en kvinna på bryggan. Jag noterar att hon är mycket solbränd och att hon är naken förutom ett par mycket små bikinitrosor som är på väg att halka av den utmärglade kroppen. Jag sätter mig fem meter från henne på bryggan och hugger in på frukosten. Efter ett tag börjar hon ropa på mig. Snart reser hon sig upp och kommer och sätter sig på huk brevid mig på bryggan. Och så säger hon:

-När du tuggar så dödar du mig. Jag är med i ett projekt där de höjer volymen på allt som sker i min hjärna. Och när du tuggar så dödar du mig, det är så högt ljud! Du måste lämna den här bryggan nu. Du kanske är en del av deras projekt, jag förstår det, att du är utsänd från deras projekt för att döda mig. När du går härifrån kommer jag att ta livet av mig. Och det kommer att vara ditt fel.

Jag satte närapå smörgåsen i halsen av chock. Och så reste jag mig upp och gick med darrande steg, bort. Jag har aldrig jobbat i psykiatrin, och har ingen erfarenhet av att möta människor som är i en psykos. Jag önskar att jag hade kunnat säga något istället för att bara gå, och på det sättet bekräfta hennes misstanke – att jag var med i konspirationen.

Klas, som också är psykologstudent och jobbat inom psyiatrin i många år föreslog att jag hade kunnat säga någonting i stil med “Oj, nu pratar du konstigt”. Utan att blir arg, bara fortsätta prata till det som fortfarande är friskt hos personen.

Jag funderade på att ringa polisen eller psykakutens mobila team men kvinnan hade redan lämnat bryggan när jag kom tillbaka.

Jag behövde hjälp att förstå vad som hände på bryggan. I Crafoords bok beskriver han psykosens väsen som en extrem rädsla. Individen känner att den egna existensen är hotad. Och det är mycket lättare att hantera att existensen är hotad av ett yttre hot än från ett inre sönderfall.  Så personen i en psykos kanske blir paranoid. Kvinnan på bryggan beskrev det som att någon måste ha höjt volymen på allt som skedde i hennes hjärna. Det måste varit precis så det kändes. Och det är inte logiskt att något sådan fruktansvärt skulle komma inifrån. Kvinnan som alla människor, sökte mening i något som är meningslöst. Det paranoida är bara en produkt av ett försök att upprätta ordning. Varför händer detta mig? Det måste vara någon som vill mig illa. Hotet är utifrån.

Den paranoida psykosen är uttryck för en extrem rädsla. Det ska jag komma ihåg.