Sunk-cost och varför vi fortsätter med pseudovetenskapliga utbildningar

Vad har en moderiktig skjortblus från Paris gemensamt med pseudovetenskapliga utbildningar som offentlig sektor spenderar miljonbelopp på?

Tidigt i juni i år var jag i Paris med min mamma för att fira hennes 70-årsdag. Hon och jag åkte ned över en långhelg för en riktig mor- och dotter helg. Vi ville umgås, prata, sitta på caféer och äta croissanter och supa in kultur och mode. Min mamma bor på Gotland och är inte så värst förtjust i stora folkmängder. Men är man i Paris ska man se Louvren! Så vi köade, kom in, köade igen till Mona-Lisa, blev halv ihjälklämda och skyndade oss ut. Som alla vet är Paris ett modemecka. Designbutiker på rad. Stilfulla fransyskor på gatorna.

Jag är inte speciellt förtjust i att shoppa. Faktum är att jag får extrem huvudvärk varje gång jag går in i en klädbutik. Därför gör jag min mesta shopping i Visby, för där finns EN butik som plockar in fina grejer från olika varumärken. Perfekt, någon annan väljer åt mig! Men, i Paris hade jag ju världens möjlighet att köpa något riktigt stilfullt och moderiktigt. Så vi ägnade en dag åt att gå i butiker. Jag provade kläder (så små i storlekarna!) och tittade på prislappar (men herre gud, det här är ju en månads lunch!). I slutet av eftermiddagen hade jag inte gjort några fynd och jag började känna mig misslyckad, är jag helt klädinkompetent?!

Men – vi hittade en märkesbutik som hade rea! Så in där, jag provade 20 plagg och tittar mig själv i spegeln iklädd en svart-vit skjortblus, i något tjockt silkigt material med spets ovanför brösten och tänker ”det här, det är mode!”. Den var stilfull, men ändå lite rolig med spetsen, svart-vit som passar till allt. Dessutom på 10% rabatt, vilket klipp! Perfekt, den tar jag.

Expressen publicerade igår en debattartikel av två psykologer och en professor i psykologi som kritiserar hur offentliganställda utbildas i pseudovetenskapligt trams till en kostnad av mångmiljonbelopp. Detta efter attfrilansjournalisten Christian Dahlström i podcasten sinnessjukt avslöjat att exempelvis flera sjukvårdsregioner, polisen och försvaret spenderat tiotals miljoner under 2019 på att utbilda personal i en personlighetsteori med lika stor vetenskaplig förankring som horoskop. Den så kallade DISC (ibland även DISA)-modellen som populariserats genom Thomas Eriksons bästsäljande bok ”Omgiven av idioter”. Och detta EFTER tidningen Filters stora granskning av Erikson 2018 och att han blivit utsett till årets förvillare 2018 av föreningen Vetenskap & Folkbildning (VoF).

Varför är det så svårt att backa från ett misstag?

När jag kom tillbaka till jobbet i augusti och skulle iväg för att hålla en föreläsning tog jag på mig min moderiktiga, lyxiga, skjortblus från Paris. ”Wow, här kommer jag som en riktig businesswoman!”. Så kollar jag mig själv i spegeln. Skjortan var för stor. Stoppade jag ned den i byxorna såg jag ut som en badboll då det tjocka tyget gjorde skjortan stel. Den roliga spetsen var inte alls skoj, för man såg mina bh-band. Och den var varm. Ska jag föreläsa under varma scenlampor med den här?! Men den var ju från Paris, den var dyr och jag hade kämpat länge för att hitta den. Så jag behöll den på. Och jag har använt den nästan en gång i veckan sedan dess (du kommer säkert få se mig föreläsa i den någon gång). Jag hade gått rakt i fällan av sunk-cost fallacy.

Sunk-cost fallacy definierades 1985 av forskarna Hal Arkes och Catherine Blumer som fenomenet att individer forsätter ett beteenden eller en strävan som ett resultat av att de tidigare investerat tid, pengar eller ansträngning. Jag använder min skjortblus för att den var dyr och jag lade ner mycket ansträngning på att hitta den. Det rationella beslutet hade varit att donera bort skjortblusen till någon som tyckte den var fin. Win-win, jag hade sluppit ha den på mig och någon annan hade blivit glad. Men nej, eftersom våra hjärnor inte gillar förluster lurar den in oss i tankefällor, som sunk-cost fallacy.

Och vad spelar det egentligen för roll med en skjortblus? Så intressant är inte min klädsel. Men när vi pratar miljoner kronor som offentlig sektor spenderar på utbildningar som inte bara ger noll effekt, utan till och med kan försämra arbetsmiljön – då spelar det roll.

Jag undrar från djupet av mitt hjärta hur det kan bli så fel? Jag tror att de flesta människor vill väl, och att ingen köper in en ovetenskaplig, potentiellt skadande utbildning med avsikt. Men ändå händer det. En förklaring kan kanske vara sunk-cost fallacy. Vissa personer har redan investerat för mycket engagemang, vissa organisationer för mycket tid och pengar för att för sig själva orka erkänna att det var ett misstag. Det är förståeligt.

Låt oss inte se detta som ett misstag, utan som ett lärande. Min kollega Oskar skrev kloka, konkreta tips på Hr-bloggen om hur hur en organisation kan anlägga ett forskningsgrundat perspektiv. 

/Brita Helleberg

leg. psykolog, organisationskonsult på Psykologifabriken