Kan du skjuta upp belöningar för att få det du vill ha senare?

För några år sedan läste jag om marshmellowexperimentet och blev konfunderad.

Är jag typen som skjuter upp belöning eller måste jag tillfredställa mina behov så fort de uppstår?

Delayed Gratification kallas den här förmågan som vissa har att skjuta upp något omedelbart belönande för att på lång sikt kunna få vad man vill ha.

Typ när du stretar dig genom den urtrista juristlinjen för att få ett roligt jobb eller när du uthärdar de första kilometerna på löprundan i väntan på runners high i slutet.

Stanfordpsykologen Walter Mischel är hjärnan bakom det briljanta experimentet. Det gick till så här:

1960-tal. En grupp med fyraåringar fick varsin marshmellow. Sen fick de veta att de skulle kunna få en ytterligare marshmellow om de stod ut att vänta i 20 minuter med att äta upp den första. Det visade sig att vissa barn stod ut, och andra inte.  Varför är den upptäckten intressant?

Mischel förklarar:

“If you can deal with hot emotions, then you can study for the S.A.T. instead of watching television”
Forskarna följde barnens utveckling fram tills tonåren och drog slutsatsen att de barn som kunde skjuta upp belöningen fick signifikant bättre resultat på test som mätte deras förmåga till anpassning och samvetsgrannhet.

Varför? Mischel förklarar i The New Yorker

“The kids who couldn’t delay would often have the rules backwards. They would think that the best way to resist the marshmallow is to stare right at it, to keep a close eye on the goal. But that’s a terrible idea. If you do that, you’re going to ring the bell before I leave the room.”

Barnen som misslyckades med att skjuta upp belöningen hade alltså felaktiga strategier för att stå ut.

Hoppingivande för oss som misstänker att vi hade käkat den asap.

Läs mer här och Här kan du läsa mer om hur barns förmåga att skjuta upp belöning kan predicera senare utvecklingmöjligheter

( Mischel, Shoda och Rodriguez (1989) Delay of gratification in children)