…försöker jag intyga mig själv. Jag läste det i Times , i ett reportage om överviktens mekanismer

Ett av Anna Kåvers bästa och enklaste tips (jag tror det var från Att leva ett liv, inte vinna ett krig) är att fundera på sin värderade riktning när man ska ta vardagsbeslut typ:  Ska jag ta sovmorgon? Ska jag sätta mig på stolen och skriva? Ska jag äta den här godisen? Och sedan resonera med sig själv:

-Är det här vad jag vill?
-Är det här i enlighet med min värderade riktning?

Så här använder jag Kåvers tips.

Du står på ett café och en jättestor muffin uppenbarar sig. Sockersuget är så starkt att det känns som terror att strunta i signalen.
Om min värderade riktning är att äta grejer jag blir sugen på när som helst är det bara att köpa och erövra. Men det kan bli ohållbart. Jag tänker att jag får äta precis vad jag vill men: “bara om jag är sjukt sugen på just den grejen”. Om jag är mer sugen på macka en på muffin så väntar jag på mackan.

Om jag sitter och ska skriva men hellre vill hänga runt på fejjan (Facebook) så tänker jag: Vad är mest i enlighet med min värderade riktning? Vissa grejer prioriterar jag framför arbetet och vissa inte. Vänner prioriterar jag, men inte att slöa framför TV:n. Träning prioriterar jag men inte sovmorgon om det inte verkligen är kris.

Det här kan låta som att en ganska trist och lutheransk evighetsdebatt pågår i mitt huvud. Så är det inte riktigt. Det här tipset gör att jag tar de små besluten mycket snabbare och med mindre ånger efteråt. Ett effektiviserat beslutsfattande om grejer som en och en inte betyder något, men som sammanlagt gör hela skillnaden.