Sedan termin ett på psykologlinjen har jag varit intresserad av PTSD, posttraumatiskt stresssyndrom och hur det ser ut neurologiskt när människor utsätts för kris.
Under min Berlinsemester hann jag med att läsa en del bra litteratur, bland annat Fausta Marianovic fantastiska krigsskildring “Sista kulan sparar jag åt grannen”. I presentationen av boken på Bonniers hemsida står det
Fausta Marianovic skildrar hur kriget förvandlar alla jugoslaver i Bosnien till kroater, serber och muslimer, hur hat uppstår, familjer splittras och en pacifistisk mamma med dödsförakt beger sig till fronten för att hämta hem sin son.
Jag skulle lika gärna beskriva boken som en ingående fallbeskrivning av hur krig och extrema livsförutsättningar förändrar hjärnans funktioner. Som när Marianovic beskriver hur allt utom det nödvändigaste stängs av under de perioder hon tvingas spendera ensam, instängd i sitt hus under månader av stridigheter och utegångsförbud. Eller hur känslor stängs av när det inte finns något funktion för dem.
Under läsningen blev det återigen uppenbart för mig hur värdefull litteraturens skildringar är för psykologer. Något som jag givetvis inte är ensam om att ha förstått.
Att vara expert på hur en reducerad hippocampus ser ut är en sak, att med ord få förklarat för sig hur kaoset växer, uppstår och utvecklas är en annan. Självklart kan man använda sina egna upplevelser som grund för att lära sig om det mänskliga psyket, men det är inte alls nog. Dessutom är det få som kan verbalisera ångest, extrem stress och smärta.
Ofta läser jag krigsskildringar och nyhetsreportage styrd av någon slags unken lust att suga i mig i elände. Inget sådant material fanns att finna i Marianovics skildring av kriget i Bosnien.
Läs den!