Konstnären Anna Odell spelade psyksjuk “för att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom sjukvården kan vara”. Det låter ju som ett bra syfte – men jag blir inte särskilt mycket klokare av att läsa resten av resumén (se nedan) av det 15-sidiga dokument hon lämnade över till akuten. På vilket sätt hjälper hennes konstverk till att öppna slutna rum och belysa slumpmässigt bemötande?

Som jag förstått bemöttes hon precis så som sjukhuset ska bemöta våldsamma psykotiska patienter!

“RESUMÉ
Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara. Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos. Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den planerade psykosrekonstruktionen väcker hos olika myndigheters yrkesutövare genom att sätta deras olika påståenden mot varandra. Jag driver olika frågeställningar framåt genom att att låta dem jag intervjuar ta ställning till varandras påståenden. Min metod är också att, beroende av vad dom jag intervjuar säger, låta det påverka vilka andra jag kommer välja att intervjua. I projektet vill jag belysa hur offerrollen påverkas av dom olika sammanhang som jag frammanar. Ju mer jag undersöker och tränger in i vad offerrollen innebär desto tydligare blir det hur komplex frågan är. Min slutsats blir att varje svar väcker nya frågor.”

Citatet är plockat från Salvan, som arbetade på psykiatriska akutmottagningen på S:t Göran när Anna Odell genomförde sitt konstverk. (via Mosskin)

Av: John Airaksinen