Jag hatar att “visualisera”. Eller, jag tycker det är sjukt töntigt. När jag utövar pilates ska man helst visualisera kroppen som rak och stark samtidigt som man typ står på en tå och vänster pekfinger och darrar som ett asplöv. Det slutar alltid med att jag börjar garva. Efter att ha läst Anna Kåvers bok “Att leva ett liv, inte vinna ett krig” försökte jag att öva acceptans genom att visualisera röd och grön knapp, med varierande resultat.
Men det finns en visualiseringövning som för mig både är meningsfull och tröstande. Anna Kåver menar att man kan acceptera känslor genom att visualisera ett inre rum där känslorna kommer som besökare. Vissa är bjudna, andra vill man helst kasta ut. Du kan välja att vara stenhård dörrvakt. Eller kanske sitter du vid brevinkastet och spejar ut i trappuppgången med misstänksam blick. Där kommer aggressionen, fan vad trist. Där kommer den där deppiga figuren igen, måste han få komma in idag? Ibland är positiva känslor inte heller välkomna. Har du någon gång kommit på dig själv med att oroa dig “i förväg”? Bäst att sluta vara glad snart för det vet man ju att efter solsken kommer regn, eller hur var det nu?
Själv har jag kommit på mig själv med att kalkylera hur glad jag får vara. Jag välkomnar alltså bara de känslor som jag räknar med att få besök av. Kommer det en ledsen känsla när allt borde vara bra så sjasar jag ut den. Kommer det en framtidsoptimistisk tanke när allt känns becksvart kan det hända att jag låser dörrarna, släcker lampan och kastar mig på soffan (alltså, bara i mitt inre rum)
Anna Kåver tycker i allafall att man ska bjuda in alla känslorna. Typ: ” Hej, här är ju du igen, vad gör du här?” Sen kan man, så att säga, lära sig vilka känslor som man mår bra av att umgås med i sitt inre rum. Och försöka hänga mer med dem.
Joanna Rubin Dranger är min favvoseritecknare. i “Fröken Märkvärdig och Karriären” ritar hon sin ångest som ett stort, gulligt och ulligt svart monster. I mitten av boken är han jättestor. Han dyker upp och lägger sig på hennes rygg så att hon nästan ramlar framlänges. I slutet av boken, när Fröken Märkvärdig börjat återhämta sig (och accepterat känslan…), har monstret krympt till ett litet oansenligt monster. Han får till och med följa med fröken Märkvärdig, som en liten ryggsäck. Fint va?
