Idag fick jag de flesta av mina fördomar mot PDT:are motbevisade, hurra! Det var Per Wallroth som var på besök, för att föreläsa om MBT
Det började bra. Jag ramlade in en timme försent (på grund av arkitekturskolans festligheter på torsdagskvällen..) och möttes av en rätt så ung föreläsare med en assnygg tisha från Nick Cave! “Dig, Lazarus, Dig! löd texten.
Fördom 1 , psykodynamiker är mossiga och tråkiga, motbevisad
Lite kortfattat kan man säga att en person som har problem med mentaliseringsförmåga uppfattar egna tankarna och känslor som verkliga sanningar. Man liksom VET att alla människor uppfattar världen precis som man själv gör. Det kan vara svårt att skilja på andras tankar och det som rör sig i den egna sinnesvärlden.Mentalisering jobbar man med i alla terapier, mer eller mindre. Det handlar om att öka sin förmåga att tänka sig in i hur andra och man själv tänker och känner. Mentalisering brukar beskrivas som förmåga till empati, inkännande och reflektionsförmåga.
Åh det är ju sjukt svårt att sammanfatta. Läs mer här, och här om ni är nyfikna. I alla fall. Under föreläsningen tog Wallroth upp en hel del smärtpunkter för mig gällande PDT och deras inställning till patienten.
För det första betonade Wallroth gång på gång att man INTE ska tolka patientens känslor och tankar åt dem utan sträva mot att spegla dem och undersöka dem på ett nyfiket sätt. Inget mer “Ja, såklart du är avundsjuk på den här unga framgånsrika författarinnan, hon har ju en far, det har inte du!” eller KBT-fällan, “STOPP, du tänker fel! tänk såhär! Känn såhär!” Alltså. Om du är en “mindplayer” och försöker plantera tankar och tolkningar hos patienten kan du verka mentaliseringshämmande. Ja, det är ju sunt förnuft att inte säga till någon annan vad den tänker och känner. “Nej, du är inte ledsen , du är arg på mig” Men hos en sårbar patient kan det vara ödesdigert. Det kan till och med leda till svårigheter att skilja på vad som är sant och verkligt, och inte. Känner jag inte som jag känner? Kanske har han rätt?
För det andra återkom Wallroth flera gånger till hur viktigt det är att behandlaren är öppen med vilken metod och vilket syfte som mentaliseringsterapin har och använder sig av. Psykoedukation och rational för behandlingen, precis som i KBT. Det är ett sätt att inte underskatta patienten.
Den tredje och sista av mina fördomar som Wallroth effektivt desarmerade handlar om den smygiga mystisicmen som jag tycker mig finna hos vissa PDT-företrädare
Att PDT:are gillar psykodynamik just för att den är så exklusiv och mystifierande. För att det är så roligt att få leka “mind in a mind”, att få vara ensam om att förstå en patient. Jag tänker mig att det är väldigt roligt att få gräva i andras omedvetna strukturer, men att det ibland inte hjälper patienten att nå bättre välbefinnande. Wallroth menade att man måste släppa expertrollen och gå in i terapirummet med fokus på patientens medvetna tankar, och hennes egna tolkningar.
Läs mer här om Per Wallroth på Psykologfabriken.
