Ganska nyligen träffade jag på en tjej som inte praktiserar monogami. Inte så chockande i de kretsar där jag rört mig, men jag förstår att hennes val är långt från accepterat. I polykretsar, som hon tillhör, pratar man mycket om den totala bristen på psykologer som kan hantera att klienterna har en annan syn på kärlek/trohet/monogami en den förhärskande. Varje gång de hör talas om en psykolog som inte dömer, sprids det snabbt i kretsen, berättar hon.
Ursäkta mig, det borde verkligen vara absolut grundläggande för psykologer, alltså förmågan att kunna ta in ett annat sätt att se på kärlek utan försöka se den som uttryck eller symptom för psykopatologi. Jag blev så himla ledsen av att höra hennes historia. Under sitt liv har hon varit i stort behov av psykologisk hjälp. Men den har inte gått att få. Alla psykologer som hon träffat har nämligen velat koncentrera sig på hennes syn på sexuell trohet. Det som hon upplevt som problematiskt har inte fått någon uppmärksamhet. Först måste hon botas från sin sjukliga polygami, typ.
Nu associerar jag vilt, men tredje säsongen av den briljanta HBO-serien Mad Men sänds på tv9 just nu. Jag har missat några avsnitt men en grej reagerade jag över i senaste avsnittet. Huvudkaraktärerna Don och Betty är fortfarande gifta trots att de båda vänstrar lite hit och dit. Det är fiktion, men jag kan inte låta bli att fundera över vad manusförfattarna vill förmedla med deras kärlekshistoria.
Jag misstänker att budskapet är att det är den högst onaturliga, passiva isolerade hemmafrutillvaron som gör Betty olycklig, och inte Dons otrohet.
“Ja, det här kommer psykologin inte hjälpa mig att fundera över ” tänkte jag lite förhastat. Så fick jag en bok från Natur & Kultur, Vill ha dig, som blivit kontroversiell för att författaren “förespråkar” otrohet det vill säga är öppen för diskussion. Esther Perell som hon heter, är par- och familjeterapeut verksam i New York.
I kapitlet I skuggan av den tredje – en ny syn på trohet skriver Perell
“Historiskt sett var monogamin ett sätt att kontrollera kvinnors reproduktion. ‘Vilka barn är mina?’ Äktenskaplig trohet var en grundpelare i patriarkala samhällen. Det handlade om härstammning och egendom och hade inte ett dyft med kärlek att göra . Idag, särskilt i väst, har det väldigt mycket med kärlek att göra.När äktenskapet upphörde att vara en ekonomisk överenskommelse och blev en fråga om kärlek, blev samtdigt trohet ett ömsedidigt uttryck för omtanke och engagemang. En gång var alltså sexuell trohet ett förbud riktat mot kvinnor, medan det numer är ett personligt val för båda könen. Konventionen har ersatts av personlig övertygelse.”
“Man kan hävda att vår förkärlek för monogami har sitt pris /…/Hellre dödar vi ett förhållande än ifrågasätter dess strukturer”
Oavsett vad jag själv anser i frågan tycker jag att boken är intressant läsning. Tänk att det ska vara så svårt att ifrågasätta det normala, det som de allra flesta gör.
Klas, som också är psykologstudent, sa angående detta, något i stil med:
“Asså, problemet är ju att psykologin alltid kommer att syssla med att försöka ringa in det som är “normalt”, det som de allra flesta gör, för att sedan försöka sjukförklara allt annat”
Hoppas att han inte har rätt! Jag vill att psykologin ska vara instansen som kämpar mot just detta.
