Förr i tiden trodde många att barn mår bäst av att veta så lite som möjligt om deras egen problematik eller familjens psykologiska status. Psykoloundersökningar pågick över barnens huvud och föräldrar kunde helt utan förklaring försvinna in till psyket för att aldrig återvända. Den gängse uppfattningen har ändrats, men hur återkopplar man resultat till ett väldigt litet barn? Det är troligen föga meningsfullt att läsa upp en A4 med psykologlingo för en sexåring. “Din visuospatiala förmåga är undergenomsnittlig och du bedöms lida av ett lätt depression” (?)

Psykologerna Deborah J. Tharinger, Stephen E. Finn, Alison Wilkinson et Al från University of Texas at Austin har skrivit en artikel om hur man kan återge utredningeresultat till barn. Deras förslag är att återkoppla en utredningar eller psykologiska bedömningar via en saga eller en fabel. Så här skulle det kunna se ut. Pojken som tar emot berättelsen har skilda föräldrar. Mamman har som sökt psykiatrin för att undersöka om pojken lider av hyperaktivitet och skulle må bra av medicinering. Efter neuropsykolgiska undersökningar och ett flertal samtal bestämde psykolgen sig för att återkoppla genom en fabel. (jag har ändrat lite i historien här..)

Det var en gång en lite koala som bodde i skogen. Koalan Kalle var en godhjärtad koala som älskade att skämta och leka. Dessutom var han den snabbaste sprintern av alla koalorna i skogen. De flesta små koalorna i skogen hade bara en familj, men Kalle hade två. Kalles mamma bodde i trädet vid vattenhålet, medan pappan bodde nära den östra grottan. 

Här ser man till att fabeln erbjuder en identifikation. Dessutom betonar man barnets resurser “snabb, rolig, godhjärtad” innan man kommer in på svårigheterna. 

När Kalle Koala kom hem från skolan blev det alltid en massa oreda. Mamma bad honom att städa rummet, men eftersom Kalles ben var fulla av myror och sprattel var han tvungen att först spela lite fotboll. Under fotbollsleken råkade en lampa trilla ned på golvet. När mamma Koala kom hem och upptäckte röran blev hon jättearg. Kalle Koala blev ledsen för att han gjort sin mamma besviken.

I denna del av historien tar psykologen upp problematiken och arbetar med att normalisera förloppet och även bekräfta att pojken inte menar illa när det blir stökigt. Fortsättningen av historien (som egentligen är mycket mer utbroderad än denna version) fokuserar på eventuella lösningar, hur familjen tillsammans kan hjälpa till med läxor efter att pojken fått springa av sig/vila. 

Jag tycker att idén är otroligt bra. En tanke som dök upp är att barn som är lite för stora för sagor skulle kunna  tycka att det är töntigt med djursagor, men det tror jag egentligen inte. Psykologen får väl anpassa historien så att den blir lite mer urban och hipp.

Det vore dumt att begränsa den här fabel-återkopplingen till barnåterkoppling. Även vuxna skulle nog kunna få ut något av mer berättande återkopplingar. Kanske genom referenser till litteratur eller film. För mig personlighen hjälper jämförelser jättebra; framförallt för att föklara hur jag är för andra. Ofta liknar jag mig själv vid Brett i Flight Of The Concords eller kanske någon i terapiserien “Tell me you love me”. Om min egen psykolog skulle ta till de greppen skulle jag bli överlycklig.

Artikeln heter: Assessment feedback for children using fables (2008) och här finns det också en intressant artikel. Länken ska kunna leda till artikeln men det är lite meckigt.