Jag är ett stort fan av ACT. Jag skulle nästan drista mig att säga att jag är kär.
Det sa bara “klick” när jag för första gången kom i kontakt med Acceptance and Commitment Therapy. Tidigare hade jag ställt mig misstänksam till det flesta nymodiga tredjevågen-terapierna. Eller i allafall känt mig tveksam till om JAG skulle kunna tillämpa det i terapirummet. Men. Sedan januari träffar jag en ung klient en timme i veckan. Det är inte tänkt att vara terapi, utan snarare samtalskontakt. Det är min första svindlande erfarenhet av att vara någons livlina. Och första gången någon ser mig som professionell. Eller vuxen för den delen.
I det lilla inglasade kuratorsrummet blir det sjukt tydligt hur svårt det är att använda sig av teorier man inte förankrat i sig själv. Det räcker inte med att veta om något, jag måste i princip själv LEVA teorin för att kunna lära ut den. Psykoedukation, pfff. Jag vet inte i hur stor utsträckning verksamma psykologer lever som de lär. Men personligen finns det inget val.
Mitt val av terapiform kommer nog vara mitt livs giftemål. Jag har egentligen aldrig haft drömmar om det perfekta bröllopet, men nu ligger jag vaken om nätterna och drömmer om en rosaskimrande förening mellan mig och en fungerande teori. Jag dagdrömmer om hur jag går hand i hand med en teori genom livets alla terapirum och arbetsplatser. När någon nämner ACT i samma mening som någon slags kritik, darrar jag på rösten av uppdämd ilska. Och när föreläsare frågar hela klassen “Har ni hört talas om A…”? avbryter jag omedelbart för att stolt som en femåring meddela “JA FRÖKEN JAG KAN!”
Ju mer jag läst om ACT, desto tydligare blir det varför jag gillar det så starkt: För att jag redan tänkte typ så. Jag höll på med ACT långt innan jag hört någon yttra ordet acceptans. Framförallt har jag fastnat på det som handlar om värderad rikting och den funktionella kontextualismen som känns så intuitivt användbar. På psyklingo: att det är kontingensstyrda beteenden som leder till förändring. På människospråket: regelstyrda beteenden är inte tillräckligt motiverande för att leda till varaktiga förändringar.
I början av en ACT-terapi lägger psykologen stor vikt vid att reda ut klientens mål och värden. För att alls kunna hjälpa någon måste vi förstå
– Den historia som ger personens handlingar funktion och mening
– Den pågående situationen som som handlingen uppstår i
– ACT-specifikt: vilka mål och värderingar klienten strävar mot
I gymnasiet stressade jag som en galning. Jag förstod att grymma betyg skulle vara den lättaste vägen till att slippa “missa möjligheter” så jag drog på som tusan för att få ouppnåliga 20.0 Detta plus det obligatoriska medeklasspaketet: festa, träna, jobba, plugga, smygröka, åka på löjlig charter, odla ett kulturintresse, börja på yoga, ha pojkvänner. Det där ledde föga förvånande till en del psykisk ohälsa. På hösten efter gymnasiet fick jag verkligen kämpa för att hålla näsan över vattenytan. Det jag gjorde då var att sätta olika beteendetest i systematisk prövning. Hur mår jag om jag gör så, och så, vad händer om jag ändrar det här..? Till slut snickrade jag ihop en egen slags psyk-teori. LINDA-teorin. Mer om den en annan gång. Men det viktigaste liknade i allafall det som inom ACT skulle kallas för värderad riktning. Jag förstod att jag inte skulle göra några förändringar utan att ha ett övergripande mål. Insikten om vad jag ville med livet var det som ökade min motivation att ta mig framåt och övervinna hinder.
Min värderade rikting är inte moralfilosofisk, inte särskilt specifik, och inte alls pretantiös och absolut inte unik men funkar hur bra som helst. Carpe Diem var för osexigt: aja, såhär är den:
“Jag vill ha roligt, riktigt roligt, varje dag, varje vecka”
