Efter de senaste ap-uttalandet i Rosengård har polisen slutligen tillintetgjort sin sista fanbase bland ungdomar (under 65). Nu misstänker många att polisen projicerar sin självbild på oskyldiga individer i förorten. Kanske dags att ändra lite i rekryteringen?
Jag läser en kurs i utredning & åtgärder och har fått till uppgift att utforma en kravspecifikation och ett urvalsförfarande för polishögskolan.
Polisen skanderar att rasistpoliser hör till ovanligheterna, det är bara “a few bad apples” som vanligt. Jag tror inte på rikspolischef Björn Svenssons naiva blånekande av att det eventuellt skulle finnas en machokultur inom poliskåren
“99 procent av kåren känner inte igen sig”
Jag är helt övertygad om att det finns en viss “kåranda” på stationerna som inte bara är positiv. Min föreläsare idag, Sara Henrysson, specialist inom arbetspsykologi, trodde inte heller att problemen inom poliskåren går att förklara med några få malplacerade individer. Varför blev de inte anmälda av sina kollegor i sådana fall?
Hur ska jag rekrytera poliser för att undvika den här “management by fear”-grejen som de verkar syssla med? Hur ska jag lyckas vaska fram poliser som går emot grupptrycket och exempelvis skulle våga anmäla rasistiska uttalanden från kollegor? Och hur ska jag veta hur dessa individer agerar under stark press?
Inom psykologin finns gedigen forskning på vilka metoder som kan förutsäga en god arbetsprestation. Ofta är det bäst att använda sig av flera olika urvalsmetoder, här är några (siffrorna kan variera 0.02 upp/ned pga att jag glömt galsögonen hemma)
1. arbetsprov (0.55 korrelation med framtida arbetsprestation, där det högsta är 1)
2. intelligenstest (0.52)
3. strukturerad intervju (0.52)
4. integritetstest (0.41)
5. personlighetstest (0.41)
Hmm. I ett integritetstest kollar man hur stor risk det är att personen i fråga kommer att ägna sig åt kontraprodukiva beteenden på jobbet, både enligt mig ganska vanliga grejer som intrigerande, småstölder och slöhet men även tyngre problematik som våldsamhet och mobbing. Det låter ju skrämmande aktuellt för polisrekryteringen. Kanske borde jag slänga med ett test för implicita fördomar också?
Problemet är att det inte går att utsätta polisaspiranterna för en verklig situation för att kolla hur de reagerar med adrenalinrush och hela paketet. Det skulle vara shyst att bygga någon slags truman-värld med massa låtsaskravaller, förortsrekvisita, sociala orättvisor plus en massa skådisar som praktiserar grupptryck och utfrysning.
Så mina kära läsare, förslag mottages gärna!
Källa: Psychological Bulletin 1998, nr 9, vol 124, s. 262-274