Sorglöshetens Eric kände att han var sämst i klassen, höll på att hoppa av journalistutbildningen – men bestämde sig ändå för att ge skolan en sista chans. Den förmågan att kunna se en möjlig ljusning, trots att allt ser rätt dystert ut, är extremt värdefull – optimism korrelerar både med fysisk och mental hälsa. En artikel i Time Magazine tar upp hur det går att lära sig att bli mer optimistisk – med några nya roliga studier som exempel. Bland annat pågår en studie i England där 3000 högstadieelever får prova på en optimism-intervention! Jag hoppas på goda resultat – högstadiet är antagligen den period i livet då man som allra bäst skulle behöva en optimism-boost…
En kort fråga till er kära läsare:
Vad gav er hopp när ni gick på högstadiet?
Följ Eric Schüldts och Anders Rydells strävan mot Sorglösheten.
Jag skulle vilja se en definition på mental hälsa. Är det friskare att vara glad och optimistisk än att vara ledsen och pessimistisk? I så fall varför? Är det grundat på något mer än arbiträra värderingar?
Under min högstadieperiod inspirerades jag av Cirkus Cirkör och deras geist – oerhört genant nu, men hjälpsamt då.
@Alexander Sorry för sent svar, men mental hälsa kan till exempel handla om risken att drabbas av depression (som i den här studien http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/17239959), att vara pessimist är i sig alltså ingen diagnos, utan en riskfaktor. Här kan du läsa mer om optimism och fysisk hälsa: http://tinyurl.com/cgl5w3
Ingen fara. Fast jag menar att frågan i så fall lika gärna kan ställas angående depressionstillstånd (som jag tycker att jag i princip beskrev med “ledsen och pessimistisk”, även om det är en förenkling), särskilt som det inte finns några skarpa gränser mellan psykdiagnoser och “normaltillstånd”. Alltså: Varför anses det sjukt att vara deprimerad?
@Alexander Tja, för att man fungerar sämre i sociala sammanhang, inte uppskattar saker man vanligtvis uppskattar, löper större risk att drabbas av sjukdomar eller begå självmord till exempel.