1998: Agnes och Elin kommer ut som ett par. 

Slutscenen från Lukas Moodyssons 90-talsklassiker “Fucking Åmål” får det att rysa av välbehag i mig. Huvudpersonerna som under hela filmen dolt sin kärlek samlar till slut mod och går ut från toaletten – hand i hand. “Yes!” tänker jag, “visa er kärlek för alla!”. Första gången jag såg “Fucking Åmål” var jag tolv år gammal och då kände jag något helt annat. Jag minns tydligt hur jag önskade att Agnes och Elin skulle hålla sin relation hemlig för att slippa skitsnack och fördomar. “Gå inte ut från toaletten! Låtsas att ni bara är vänner!” tänkte jag tyst i biosalongen. Jag tyckte inte att själva relationen var fel, jag var bara rädd för omgivningens reaktioner. Jag skämdes för dem – så klart helt i onödan. 

Jag tycker att det ibland kan fungera att bryta impulsen att skämmas för andra bara genom att erkänna för mig själv när jag gör det. Det kan handla om så banala saker som att skämmas för att en kompis klagar på maten på en restaurang. Istället för att sitta och gräma mig över att det är pinsamt försöker jag acceptera situationen och sedan skratta lite åt hur gärna jag vill passa in.

Psykologen Anna Kåver skriver i sin bok om varför vi känner skam även när vi inte behöver

Skammens impuls vill få dig att avbryta beteenden, gömma dig och gå undan. Vi kan förstås också känna oberättigad skam för sådant som är helt i sin ordning och normalt. /…/ När du oberättigat skäms eller känner skuld – fortsätt att vara som du är eller göra som du gör. Göm dig inte, urskulda dig inte, be inte om ursäkt. Undvik inte det som får dig att skämmas. Påminn dig om det som du är bra på.

Av: Linda Backman