Statisterna skakar av vinterköld. De har stått stilla i flera timmar på den leriga ängen. Men Aida Chehrehgosha fryser inte. Hon springer fram och tillbaka, skriker instruktioner i en megafon och skrattar stundom hysteriskt. Den tjocka vinterjackan har hon tagit av sig.

Det finns en föreställning om att konstnärligt flow är nödvändigt för att skapa konst. Men flow påverkar inte bara konstnären som upplever det, utan även människorna omkring. Linda Backman följde med konstnären och fotografen Aida Chehrehgosha under en intensiv plåtningsdag och fick se vad som kan hända när konstnärligt flow bryter ut.

Klockan sju på morgonen kör Aida Chehrehgosha under tystnad till platsen för dagens plåtning. Idag ska hon fotografera 200 statister, och hon är påtagligt nervös. Allt måste funka. Plåtningen är en del av Aidas slutprojekt på Konstfacks magisterutbildning och har krävt månader av minutiös planering.
När vi kommer till ängen vid Stora Skuggan utanför Stockholm är det iskallt. Den råa novemberkylan kryper in under dunjackan. Aida har tillverkat 200 masker föreställande sitt eget ansikte som de svartklädda statisterna ska bära på bilden.
Statisterna dyker snart upp vid horisonten. De kommer vandrade över den leriga ängen och ser ut att vara oroväckande få. Efter en stund står det klart att det bara är 50 statister som dykt upp. Aida ser apatisk ut, kisar med ögonen och hennes röst mörknar. Hon ser sig omkring med ett plågat uttryck i ansiktet. När jag hör efter hur hon mår illustrerar hon sin känsla genom att härma hjärtljudet på en EKG hos någon som avlider.
– Pip, pip ,pip. Piiiiiip… kvider Aida med tom blick.

En tid efter plåtningen träffas vi över en fika.
– Maskplåtningen, ja just det, säger Aida och suckar.
– All stress och press påverkade mig. Jag hamnade i någon typ av chocktillstånd och bara flöt med. Jag kände jag mig liten, värdelös och jävligt oproffsig. Misslyckad så in i helvete. Att jag dragit ihop allt det här och så kan jag inte hantera det. Så tänkte jag.

När fotograferingen börjat rör sig Aida som i trans. Hon springer fram och tillbaka mellan statisterna och kameran och pekar och ropar. Några av statisterna fryser så att de skakar, andra ser obekymrade ut. Statisterna säger att de inte förstår hennes instruktioner. Aida skrattar till då och då.
– Det här är inte bra, det här är inte bra, upprepar hon för sig själv.

– Man hör nästan pulsen i örat berättar Aida senare på caféet. Det är så mycket här och nu att jag varken hör eller ser någonting. Jag visste att folk försökte prata med mig men jag hörde bara ett ord i taget, ordet som de sagt innan var redan glömt

Aidas man, Christian Haag (som också arbetar som fotograf) står bredvid och assisterar. Han gör tappra försök att kommunicera med Aida men utan resultat. Efter fotograferingen berättar Christian att det ofta blir sådär.
Aida sluter sig mot omvärlden på sina fotograferingar.
Sedan säger det klick, och hon är tillbaka.
Aida berättar.
– Det är ett negativt chocktillstånd. Som en blackout. Jag kan bara inte tänka i problemlösningstermer. Det finns inget bortom plåtningen. Det är inget roligt att hamna i det tillståndet. När jag hamnar i dåligt flow, som vid maskplåtningen stod jag bara där och insåg hur bortgjord jag är, hur misslyckad jag är.

Timmarna segar sig fram. Det är fortfarande lika kallt. Några glada statister har börjat leka ringlekar och kull. Andra står för sig själva och skakar. Några tålmodiga småflickor får låna ytterkläder av kameracrewet. Ingen klagar öppet men stämningen är tryckt. Aida klampar runt i kameratältet med bara en tunn kofta på sig.
Men snart händer någonting. Några timmar in i plåtningen börjar Aida känna självförtroende. Saker faller på plats och bra bilder dyker upp i kameralinsen.
– Man glider in i flow men det går jävligt snabbt. Först går det dåligt, dåligt, dåligt… Sen börjar det bli bättre… Sen ’schwuuup!’ när något utlöser det. Allt blir så rätt som jag vill att det ska vara. Man tror så mycket på sig själv och det gör att man levererar därefter. Det är ett lyckorus som gör alla bilder bra. Tiden går sjukt snabbt.

Aidas ögon lyser när hon dirigerar crewet och statisterna. Resultatet blir inte alls vad hon väntat sig, men kanske blir det något annat. Medarbetarna får order att tända eld på bengaliska eldar. Röken lägger sig tjock över statisterna och himlen mörknar. Statisterna får instruktioner om att slåss vilt. Ängen börjar likna det krigsfält som Aida föreställt sig. Stämningen höjs och statisterna poserar med inlevelse.
Aida minns:
– I flow tänker jag ”Asså den här bilden kommer att bli så jävla bra att det är helt sjukt”. Det är som ett pirr i magen. Det är ett extremt glädjerus. Jag glömmer att ställa skärpan, fixa ljuset och vill bara ha bilden. Plåta, plåta, plåta. Min man Chrille måste hjälpa mig med inställningarna då.

Efter åtta timmar på lerängen är plåtningen är äntligen över.
Det säger klick, och Aida kommer tillbaka till verkligheten. Jag är så stelfrusen att jag inte längre kan anteckna. Aida verkar helt utpumpad. Christian kramar Aida länge och hon snyftar högt. Statisterna lämnar Stora Skuggan med en chartrad buss.
De flesta var nöjda med sin dag och applåderade crewet på bussen hem. Men det var några som råkat illa ut. En ung flicka långt bort från kameran hade inte vågat röra sig ur sin position på hela dagen. Hon var iskall och mycket ledsen när kameracrewet skickade hem henne i en taxi. När Aida får höra om flickan brister hon i gråt.
– I det där negativa transtillståndet känner jag typ att hjärnan inte är där. Jag är värdelös. Så dålig att jag borde skjutas. När det gått så långt finns inget av mitt självförtroende kvar. Jag ÄR mina brister.

Vad handlar flow om för dig?
– Kanske har det bara med självförtroende att göra. Jag skulle kunna plåta bajs och göra det bra om jag trodde på det. Så fort jag inte tror på det går det dåligt.
Jag undrar om Aida tror att stor konst bara kan skapas i flow.
– Nej, det är bara en skabbig konstnärsmyt att det är ouppnåeligt att hamna i flow. Alla kan känna flow, oavsett vad man håller på med. Hur kan man annars springa maraton?

Aida berättar att hon ibland förstår att hennes bilder kommer att bli uppmärksammade och prisbelönade redan under själva plåtningen
– När jag ser något vansinnigt vackert. Bilderna som jag blev nominerad till ett pris för unga lovande fotografer för, då visste jag typ att jag skulle få priset när jag plåtade. Jag såg i sökaren att det här är så jävla bra, det finns inget jag vill ändra. Jag såg mig själv stå på prispallen. Men för mig är det väldigt sällan det händer, att jag gör det där sista penseldraget av genialitet.
Än så länge är inte Aida särskilt nöjd med bilderna hon tog den där iskalla dagen i Stora Skuggan.
– Nej, men när folk ser dem reagerar de med ”Wow!”. Jag kanske känner annorlunda när jag hört femtio ”wow” till men projektet är inte riktigt i mitt hjärta ännu. Det är först efteråt som jag fattat att jag var inne i ett flow den dagen. Om jag inte hade fått flow hade det inte blivit någonting alls.

Vad tänker du i efterhand om statisternas situation?
– Jag skäms. För hur man än vrider och vänder på det så är jag ansvarig. Nu måste jag få bra bilder för statisternas skull, de som ställde upp för att skapa konst. De har investerat tid i mig och nu måste jag få dem att känna ”Shit, det här var JAG med på!”. Jag kan göra bra konst som tack för hjälpen.