Dysmorfofobi är en svårartad psykiatrisk diagnos som innebär att individen är överdrivet upptagen vid sitt fysiska utseende. En person med denna typ av problematik uppfattar sig ha kroppsliga defekter och ägnar mycket tid och energi åt att uppmärksamma och maskera dessa fel, ibland genom skönhetsoperationer och olika sätt att korrigera sitt yttre. Undersökningar visar att mellan 0.7-2.2% av befolkningen lider av dysmorfofobi, och att det är en grupp som erfar mycket lidande och minskad tillfredsställelse med livet. Psykologisk behandling med hjälp av kognitiv beteendeterapi (KBT) har tidigare visat sig fungera för många, men behovet av hjälp motsvarar sällan tillgången till rätt typ av vård. Psykologifabriken har träffat Jesper Enander, leg. psykolog och doktorand vid Centrum för psykiatriforskning på Karolinska institutet, för att diskutera dysmorfofobi samt den forskning som han och hans kollegor har bedrivit på så kallad Internetbaserad kognitiv beteendeterapi.
Vad innebär dysmorfofobi och hur många personer antas lida av det?
Personer som lider av dysmorfofobi har en stark uppfattning om att något är fel med deras utseende, trots att man ser helt normal ut. De drabbade har förhöjd risk att begå självmord och diagnosen är förknippad med sjukskrivning och ett stort lidande. I Sverige så antas cirka 2% lida av tillståndet som är lika vanligt hos män som hos kvinnor.
Vilka behandlingsalternativ finns idag, och hur kommer det sig att ni valde att göra en studie på området?
De behandlingar som har vetenskapligt stöd för att behandla dysmorfofobi är KBT eller SSRI, så kallade antidepressiv medicinering. Trots att dysmorfofobi är vanligt förekommande har det länge varit ett förbisett tillstånd inom vården och det kan vara svårt att få rätt typ av hjälp. För att öka tillgängligheten till behandling för denna patientgrupp har vi tagit fram en ny typ av KBT som genomförs på Internet.
Vilka resultat fick ni i er studie, och vilka är de viktigaste slutsatserna ni kan dra?
Av de totalt 94 patienterna som deltog hade många varit sjuka i flera år och haft tidigare kontakter med hälso- och sjukvården. Var femte deltagare hade tidigare gjort i snitt minst två plastikoperationer för att försöka åtgärda upplevda fel med utseendet. Direkt efter behandlingsavslut hade hälften av personerna i KBT-gruppen minskat sina symtom avsevärt och var tredje person var helt botad. Behandlingen ökade också livskvaliteten för deltagarna och minskade deras depressiva symtom. Hälften av dem som hade en pågående depression vid studiens start var inte längre deprimerade efter att de avslutat sin behandling.
Hur kan era resultat tänkas hjälpa individer med denna typ av problem?
Vi hoppas att behandlingen på sikt ska bli tillgänglig inom den reguljära sjukvården, så att fler personer som lider av tillståndet får tillgång till effektiv behandling. Många personer med dysmorfofobi står idag utan behandling, dels för att tillståndet är relativt okänt inom sjukvården, men också på grund av att personer med dysmorfofobi inte söker vård på grund av rädsla för att uppfattas som ytliga eller för att inte att bli tagna på allvar i mötet med sjukvården. Flertalet av deltagarna i studien uttryckte också att det var just att de kunde göra behandlingen på Internet som var det som gjorde att de sökte vård över huvud taget.
Vilka kunskapsluckor kvarstår på området?
Överlag har det forskats lita om dysmorfofobi och mycket behöver göras inom flera områden för att bättre förstå diagnosen. När det kommer till behandling så vill vi ta reda på varför vissa får bra effekt av behandlingen, medan det för vissa inte blir någon skillnad i symtom efter genomgången behandling. Vi vill också titta närmare på om det tidigt går att avgöra för vilka behandlingen passar så att vi i framtiden kan få mer individanpassade lösningar så att fler svarar på insatt behandling.
Kommer ni att bedriva fortsatta studier på behandling av dysmorfofobi?
Vi vill väldigt gärna göra ytterligare studier på behandling av dysmorfofobi, men det beror också på om vi lyckas få finansiering för sådan forskning. Viktiga frågor som återstår att svara på är om man kan öka behandlingseffekten genom att lägga till antidepressiv medicinering till KBT-behandlingen.
Jesper Enander är leg. psykolog och doktorand vid Centrum för psykiatriforskning vid Karolinska institutet och forskar bland annat på behandling av dysmorfofobi. Den vetenskapliga artikel som handlar om resultatet från den studie som refereras till i texten går att läsa i sin helhet på The British Medical Journal.
