Deppig? Jobbig klängapa eller en bomb som briserar?

Idag hade vi ytterligare en bra föreläsning av en PDT:are som verkade både tuff, ödmjuk och kompetent.

Christina Flohrd är ansvarig för det psykodynamiska psykoterapiarbetet här på skolan. (Hon är också redaktör på Tidningen Insikten) Universitetet har alltså en egen klinik, en för klienter som vill ha KBT och en som erbjuder Psykodynamisk terapi. Det är vi studenter som är behandlare, från och med termin 7 tilldelas vi en egen klient. Det är alltså mindre än ett år kvar tills jag ska sitta där, i den andra stolen, med Gudrun Sjödén sjal och glajjor nedhasade på näsryggen.

Flordh berättade några grejer som jag tyckte var väldigt intressanta. Några studenter har skrivit sin examensuppsats om klienterna som söker till mottagningen och upptäckt några genusaspekter. Jag minns inte vad studenterna hette.

Män som söker till terapimottagningen söker ofta för ångestproblematik. De beskriver sin probelmatik som en bomb som riskerar att brisera, en stark kraft som de vill ta kontrollen över och förgöra. Kvinnor, om man generaliserar, beskriver sig ofta som besvärliga, gnälliga och drabbade av en depressiv stagnation. Visst måste det ha stor betydelse för hur framgångsrik en behandling kan bli? Huruvida man ser sin ångest som en tjur som ska tämjas eller som en del av en hopplös personlighet?

Män som söker till terapimottagningen kanske har ett annat förhållningssätt till terapin, spekulerade Flohrd.  Eller så är det bara språket, hur man beskriver sin problematik som är genuskodat.

Män tenderade i allafall att beskriva sig som “intressanta fall” för terapeuten att bita i. Kvinnor talade om sig själva som hopplösa. Jag vet inte om man kan göra några generaliseringar kring detta, men visst är det tankeväckande?

3 svar till “Deppig? Jobbig klängapa eller en bomb som briserar?”

  1. .perpotator skriver:

    är det (kanske) så att det ligger mer skuld bakom att kalla sig själv “hopplös”..?
    kan man generalisera något liknande för killar i så fall?

  2. Linda skriver:

    ja, “hopplös” gör också att man slipper ta tag i det, eller fel, jag menar hopplös innebär att man lurar sig själv att det är kört, att man inte har förmågan. “Att vara ett intressant fall” är ju någon slags isolering av känslan. det trode vara svårt att ända på någon som har en romatiserad “jag är knäpp men på ett intellektuellt sätt” eller ja, jag bara spekulerar här.

  3. Alexander B. R. skriver:

    Just synen på diagnoser och psykisk (o)hälsa är dessutom intressant att studera utifrån ett genus- och samhällsperspektiv. Exempelvis att hysteri var förbehållet kvinnor, melankoli en orkeslös och sökande överklass. Av den anledningen tycker jag att det examensarbete du refererar till verkar mycket intressant, och säger kanske en hel del om den tid vi lever i?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.