Idag hade vi ytterligare en bra föreläsning av en PDT:are som verkade både tuff, ödmjuk och kompetent.

Christina Flohrd är ansvarig för det psykodynamiska psykoterapiarbetet här på skolan. (Hon är också redaktör på Tidningen Insikten) Universitetet har alltså en egen klinik, en för klienter som vill ha KBT och en som erbjuder Psykodynamisk terapi. Det är vi studenter som är behandlare, från och med termin 7 tilldelas vi en egen klient. Det är alltså mindre än ett år kvar tills jag ska sitta där, i den andra stolen, med Gudrun Sjödén sjal och glajjor nedhasade på näsryggen.

Flordh berättade några grejer som jag tyckte var väldigt intressanta. Några studenter har skrivit sin examensuppsats om klienterna som söker till mottagningen och upptäckt några genusaspekter. Jag minns inte vad studenterna hette.

Män som söker till terapimottagningen söker ofta för ångestproblematik. De beskriver sin probelmatik som en bomb som riskerar att brisera, en stark kraft som de vill ta kontrollen över och förgöra. Kvinnor, om man generaliserar, beskriver sig ofta som besvärliga, gnälliga och drabbade av en depressiv stagnation. Visst måste det ha stor betydelse för hur framgångsrik en behandling kan bli? Huruvida man ser sin ångest som en tjur som ska tämjas eller som en del av en hopplös personlighet?

Män som söker till terapimottagningen kanske har ett annat förhållningssätt till terapin, spekulerade Flohrd.  Eller så är det bara språket, hur man beskriver sin problematik som är genuskodat.

Män tenderade i allafall att beskriva sig som “intressanta fall” för terapeuten att bita i. Kvinnor talade om sig själva som hopplösa. Jag vet inte om man kan göra några generaliseringar kring detta, men visst är det tankeväckande?