Gör man en bildsökning  på ordet ”stress” på nätet poppar det upp massor av bilder på män (och några kvinnor) i vit skjorta på ett kontor, slitande sitt hår eller möjligen med ansiktet begravt i händerna. Så ser nog vår stereotypa bild av stress ut. Men stämmer den?

Några av de första som ställde upp en modell för att förstå stress på jobbet var amerikanen Robert Karasek och svenske Töres Theorell. De tänkte sig att stress på jobbet främst beror på tre faktorer, varav de första två är de som oftast refereras:

1. Belastning – hur mycket krävs av mig i mitt arbete?

2. Kontroll – i hur hög utsträckning kan jag själv ta beslut och bestämma över arbetet?

3. Socialt stöd – finns det andra som kan hjälpa och stödja mig när det blir jobbigt?

Ett krävande jobb behöver alltså inte innebära hälsofarlig stress om jag har möjlighet att styra mitt arbete själv, och dessutom kan få stöd. Den här modellen var banbrytande när den kom runt 1990, eftersom den lyfte fram att stress inte bara handlar om hur hög arbetsbelastningen är. Lika viktigt är hur stor kontroll jag upplever mig ha över mitt arbete.

Det är här karikatyren av den stressade chefen på kontor kommer in. Självklart kan chefer och högre tjänstemän vara väldigt stressade, men de har ofta en skyddsfaktor i den autonomi de har i sitt arbete. Den riktigt allvarliga stressen uppkommer när en hög artbetsbelastning kombineras med låg kontroll: Jag har massor att göra och höga krav på mig, samtidigt som jag inte har någon möjlighet att planera arbetet själv och ta egna beslut. Typiska sådana yrken är växeltelefonist, servitör och många vårdyrken.

Karasek och Theorells modell har fått mycket stöd i forskning och hjälper oss att förstå en av orsakerna till att jobb som inte traditionellt ses som de mest stressiga kan vara de värsta av alla.

Läs mer: Karasek, R. A., & Theorell, T. (1990). Healthy work: Stress, productivity and the reconstruction of working life. New York: Basic Books.

Foto: Otisarchives3, flickr.com