Ordet prokrastinering har gjort en snabb karriär i det svenska språket, sannolikt för att det behövs. Det har hämtats från engelskans procrastination som i sin tur härstammar från latinets pro crastinus (till morgondagen). Men att prokrastinera betyder inte bara att man skjuter upp något till i morgon – ordet har också en negativ klang. Det handlar nämligen inte om uppskjutande i största allmänhet, utan om att aktivt låta en uppgift vänta till senare, trots vetskapen om att detta kan medföra negativa konsekvenser. Den som prokrastinerar är alltså medveten om att uppskjutandet riskerar att innebära någon form av psykiskt, fysiskt, socialt eller ekonomiskt lidande, men framhärdar ändå i sitt uppskjutande. Piers Steel, professor i organisationspsykologi vid University of Calgary i Kanada, forskar på prokrastinering och har valt att sammanfatta begreppet på följande vis:
“Prokrastinering är att medvetet välja att fördröja ett tilltänkt handlingsförlopp trots vetskapen om att det kan leda till negativa konsekvenser.”
Det är en komprimerad definition. För att lättare urskilja när vi ägnar oss åt prokrastinering kan vi ställa oss följande frågor:
Är uppskjutandet medvetet? Prokrastinering måste alltid innehålla ett mått av medvetenhet. Med det menas att du fattar ett avsiktligt beslut att fördröja en uppgift, samtidigt som du väljer att sysselsätta dig med en aktivitet som inte för dig närmare målet.
Ligger det i ditt eget intresse att genomföra uppgiften? Om det saknas ett syfte med att genomföra en viss uppgift är det högst rationellt att skjuta den på framtiden eller att helt strunta i den. Prokrastinering förutsätter att du skulle tjäna på att slutföra den uppgift som du skjuter upp. Det måste alltså ligga i ditt intresse att blir klar med din uppgift, även om den för stunden kan uppfattas som tråkig eller obehaglig att utföra. Det kan handla om pengar, karriär eller förväntad tillfredsställelse – oavsett vad målet är måste det finnas något som du riskerar att gå miste om ifall du inte genomför uppgiften i tid.
Finns det en given tidsram? Prokrastinering förutsätter någon form av deadline. Det måste gå att säga inom vilken tidsram uppgiften ska genomföras för att det alls ska gå att fastslå om den har skjutits upp. Åtaganden av mer existentiell karaktär, som att ta tag i sitt liv, kan därför inte prokrastineras i egentlig bemärkelse eftersom det inte finns någon utsatt slutpunkt då detta ska vara färdigt (även om döden kan räknas som en deadline i det här fallet så är det för de flesta av oss ganska oklart när den infaller).
Har du fördröjt utförandet? Prokrastinering handlar om att du fördröjer påbörjandet eller utförandet av en uppgift till en annan tidpunkt än det var tänkt. Att helt och hållet stryka en uppgift från agendan, kanske för att den inte längre är viktig, är alltså inte prokrastinering. Om du däremot tar itu med det du borde göra i sista stund, sätter igång först efter utsatt deadline, eller aldrig kommer till skott med den uppgift du från början hade tänkt genomföra – då är det med största sannolikhet ett fall av prokrastinering.
Ovanstående text är ett utdrag från boken Dansa på deadline – Uppskjutandets psykologi, utgiven på förlaget Natur & Kultur. Författare är Alexander Rozental och Lina Wennersten. Boken finns tillgänglig i handeln från och med den 17 mars och går att beställa på Bokus. För mer information besök gärna bokens hemsida.
