Idag hade jag det sista seminariet på introduktionskursen i PDT. Vi hade en intressant diskussion om huruvida psykopatologi är motsatsen till kreativitet. Klassen, som liknat trettio blind/döv/stumma fiskar i snart en månad, vaknade äntligen till liv av provokationen. Min lärare menade att personer som är inne i en psykos inte kan symbolisera överhuvudtaget. Hon drog till med det tveksamma påståendet: att psykotisk konst alltid är helt platt. Läraren drog en paralell till terapi, som inte kan genomföras om klienten tänker för konkret. Terapins mål, forsatte hon, är att klienten och terapeuten ska skapa gemensamma symboler och metaforer i processen, något som kräver ett kreativt tänkande.
Psykisk hälsa består, enligt psykolgerna och psykoterapeuterna Rob Leiper och Michael Maltby författaren till The Psychodynamic Approache to therapeutic change, av friheten att vara kreativ när det kommer till kärlek, lek och arbete. Freuds definition: To be able to work and love, ligger nära till hands.
Konstnärer går till psykolgen när de inte längre kan skapa, säger Maltby och Leiper. Kan det vara så att konstnärer är bättre på att känna av hur det står till med själen? Det skapande arbetet blir en effektiv katalysator på hur man mår. Jag kan känna igen mig i resonemanget. Att kreativiteten bara bubblar i mig i perioder av solsljus, medan mörkare perioder präglats av att släpamin trötta lekamen genom sega rutiner utan mörjlighet och kraft att ändra dem.
Enligt Mihály Csíkszentmihályi, författare till boken Flow förutsätter skapande och positiva känslor varandra. Den lidande eller skvatt galna konstnären, framstår som en mytbildning.
Men hur är det egentligen?
Erland Cullberg, en känd svensk bildkonstnär, fick diagnosen schizofreni för många år sedan. Han själv kallar det för “Enspritt språngande psykisk förkylning”. Cullberg kallas ibland för “konstnärernas konstnär” och hans framgångar verkat inte ha hindrats av sjukdomen.
“Det är ingen sjukdomskonst” Säger Cullbergs bror Staffan, och berättar att Erland är akademiskt skolad och en portalfigur för de svenska nyexpressionister.
Kommer också osökt att tänka på Daniel Johnston, amerikansk singer-songwriter, musiker och konstnär med diagnosen bipolär. Johnston har tillbringat en stor del av sitt vuxna skapande liv inlagd på psyket. Frågan är väl om konstnärer som Cullberg och Johnston skapar konst med hjälp av sin sjukdom, trots sin sjukdom eller i perioder som frisk?
Psykisk ohälsa kännetecknas ofta av rigiditet. Att paniskt och målmedvetet (men omedvetet) undvika ångest, i tankarna, med beteende eller livsstil. Det är ett adaptivt beteende, coh inget konstigt. Som jag har förstått det går all terapi ut på att bli mer psykologiskt flexibel. Att finna nya vägar, att inte ge upp, att tänka annorlunda. Sluta grubbla på det som inte går att förändra och börja se de delar av ditt liv om går att styra. Jag undrar om kreativitet kan ta oss dit, eller om kreativitet och skapande kommer som en belöning när man kämpat sig upp till en viss nivå. Eller kan det vara en ömsesidig påverkan?
ps. Har medvetet undvikit att nämna Anna Odell, jag kreverar om jag måste höra ett ord till om hennes konst/icke-konst ds.
Jag och John har skrivit om flow i kommande nummer av Konstnären. Läs oss!
