2006: Bristande erfarenheter av 60-talet väcker medömkan. 

Två unga killar överrumplas av en rejäl uppläxning när en engagerad rockgubbe dyker upp från ingenstans. Jag misstänker att rockgubbens oprovocerade utskällning beror på att han under en längre tid samlat på sig starka känslor av ilska och frustration över det rådande musikklimatet. När han väl kommer igång och snackar spelar det ingen roll att just de här ungdomarna kände till både Ringo Starr och Beatles. Han fortsätter på sitt spår med att räkna upp allt som är förkastligt nu och allt som var bra på 60-talet. Med medömkan i rösten avslutar han sin uppläxning genom att muttra ”Ni är en tragisk generation – ni kan inte rock’n’roll”.

Rockgubben är kanske ett extremfall, men jag kan ändå till viss del känna igen mig i hans reaktion. När jag går runt och bygger upp en frustration över något som jag tycker är riktigt fel (till exempel en politisk ståndpunkt) är det lätt att bomben briserar över första bästa person som tar upp ämnet. Och i likhet med rockgubben hindrar frustrationen mig från att ta in ny information när jag väl är igång med en utskällning. När man är riktigt arg för något blir diskussioner till monologer. Även om min påhittade motståndare i själva verket håller med mig, skulle jag inte märka det. Resultatet blir att jag, likt rockgubben, börjar älta samma argument om och om igen.  

Psykologen Anna Kåver skriver i sin bok om ilska som byggs upp under lång tid

Ilskans svallvågor har vi nog alla erfarenhet av. Har vi varit ordentligt arga får vi svårt att släppa taget om det som orsakade vår upprördhet. Vi ältar det som har hänt och spelar i fantasin upp det gång på gång och får svårt att koncentrera oss på annat. Inte nog med detta, vi börjar minnas tidigare situationer som väckt liknande ilska och upprördhet och förutspår kommande frustrationer och ilska.

Av: Linda Backman