Nu har jag hunnit läsa mig ända fram till termin 7 på Stockholms Universitets psykologlinje.
Jag har valt inriktning KBT, och idag introducerades vi för första gången för forskning om positiv psykologi och flow. Det är sannerligen en intressant upplevelse att få något presenterat för sig grundligen och på högskolevis när man läst så mycket om ämnet tidigare.
Jag vet inte hur det är på era lärosäten men runt mig känner jag att det finns en stor skepsis mot positiv psykologi. Mycket på grund av att kunskap saknas. Men också på grund av attityder. Det verkar inte vara lika hjältemodigt att arbeta för att öka människor subjektiva välmående när de börjar på en helt okej nivå. Det är liksom lite mer Florence Nightingale över psykopatologi.
Min beteendeanalys-lärare Jonas Ramnerö sa något fint till oss på lektionen häromveckan, någonting i stil med
“Man försökte och försökte men lyckades inte hitta något verksamt botmedel mot cancer. Sen bestämde man sig för att kolla hur de som inte fick cancer fungerade. Då lyckades man komma närmre lösningen”
Det är så jag tänker om positiv psykologi. Att det är angeläget för psykologer att lära sig metoder som man kan må bra av, förebyggande. Med det ökade intresset för psykologi, så tror jag att det finns en lucka att fylla här.
Även om lycka inte korrelerar med storleken på din pengapung tänker att det till viss del är en klass/kulturfråga , vilka som får tillgång till kunskapen om hur man aktiverar positiva känslor.
Många växer upp med alla delar av den här livskunskapen i blodet. Det är orättvist tycker jag! Barn vars föräldrar motionerar, träffar vänner, bjuder till fest, är religiösa, tacksamma och har lyckats skapa meningsfulla arbetsuppgifter har troligen fört över en hel del av de viktigaste lyckosanningarna till sina barn.
En del nytt lärde jag mig idag! Till exempel att den metod jag använt mig av i någon månad var evidensbaserad.
Att skriva tre saker varje kväll som man är tacksam för och varför.
Klart det funkar. Det handlar väl till viss del om att uppmärksamma de positiva delarna av livet och på så sätt få en annorlunda perceptionsförmåga. Man ser ju det man vill se och förväntar sig att se. Det är lite som att bygga sagan om sitt liv.
