För Valbloggens trogna läsare är det ingen nyhet att beteendeekonomi kan appliceras på många områden, precis som psykologi i allmänhet kan. Allt från beslutsfattande på högsta politiska nivå, ända ned på det individuella planet.
Så, hur kan en beteendeekonomisk approach användas för att förstå val kring skola och utbildning?
Nyligen läste jag en en artikel som beskriver just detta. Man hävdar ofta att en persons föräldrar har stor betydelse för vilken utbildning den söker sig till, och om den väljer att alls vidareutbilda sig. Artikelförfattaren förklarar det med en av beteendeekonomins grundpelare, prospektteorin. Den förklarar att människor i sitt beslutsfattande är referensberoende, samt hellre vill undvika förluster än att söka vinster. I detta fall menar man att föräldrarnas utbildningsgrad utgör referensnivån för en persons fortsatta utbildning. Om en persons föräldrar är högt utbildade, skulle det ses som en förlust att hamna på en lägre utbildningsnivå än dem. Å andra sidan, en person vars föräldrar inte har vidareutbildat sig, upplever inte samma förlustaversion. Incitamenten för att vidareutbilda sig blir då inte lika starka.
Ett annat fenomen kring beslutsfattande är status quo bias, det faktum att människor gärna stannar kvar i det nuvarande tillståndet angående ett val. För elever i slutet av gymnasiet innebär status quo att inte söka någon högre utbildning. Endast de som är motiverade skickar in en ansökan. I boken Nudge beskrivs ett intressant experiment angående detta. I en studie med high school-elever fick eleverna som obligatoriskt moment att skicka in en ansökan till högre studier. På så sätt kom man runt elevernas status quo bias. Direkt såg man att fler elever, 11 % fler, påbörjade högre studier. Hur vore det om svenska gymasieskolor hade obligatorisk universitetsansökan, utan att på något sätt tvinga eleverna att väl påbörja sina utbildningar om de kom in? Det vore ett spännande experiment.
Studierna är gjorda på amerikanska ungdomar, förhållandena i Sverige skiljer sig en aning åt. De allra flesta svenska ungdomar läser vidare på gymnasiet och de flesta väljer även att läsa på universitet eller högskola. I dessa fall ställs man inför en hel del val. Program, inriktning, skola, extrakurser och studieort. Som ett exempel kan nämnas att det år 2002 fanns 654 gymnasieskolor i Sverige, tio år senare har siffran ökat till 1015. Även möjligheterna att välja olika inriktningar har ökat. Alla dessa val innebär, milt sagt, en viss beslutsångest.
Kunskaper om valets paradox går att tillämpa här. Fler valmöjligheter ökar visserligen individens frihet, men de ökar också möjligheten att bli missnöjd. Ju fler saker man tvingas välja bort, desto större är risken att man fokuserar på dem, snarare än det man faktiskt har valt.
Så, finns någon lösning på detta, eller är eleverna dömda att förbli missnöjda vad de än väljer?
Nej, jag vill tro att det är bra med många möjligheter. Ett sätt att minska sin beslutsångest är helt enkelt att låta någon annan välja. Men, det klassiska misstaget att välja linje efter vad kompisarna väljer, kan jag inte rekommendera. Då är det kanske bättre att bestämma sig för vilka aspekter av valet som är viktiga. Det kan vara studieort, ett passande schema, möjlighet till utlandsstudier, skolans betygssnitt, geografisk närhet eller någonting annat. Ett förslag är att välja två-tre aspekter och fatta sitt beslut efter dessa.
Från myndighetshåll kan man också göra en del. Vad sägs som att införa beteendeekonomi som kärnämne redan i grundskolan?
Bild: http://www.flickr.com/moneyblognewz/
