Det här med selektiv preception och tankefällor har jag skrivit mycket om förut, till exempel här. Nyligen blev det pinsamt aktuellt för mig. Den här veckan har varit mycket stressig, Förutom den atombomb med ansvar, förpliktelser och allvar som briserat över mig i och med praktiken på Danderyds Sjukhus så har det strulat med artiklar och varit stressigt i privatlivet också. Ni vet, allt faller ner på en på samma gång.
Men vänta lite nu… är det verklgen så? är det inte att man bara uppmärksammar det som passar in i ens förväntade bild av hur veckan kommer att avra när en sak gått lite fel? Häromdagen satt jag, urtrött och hungrig och läste kommentarer på våra blogginlägg på SvD.se
Det kändes som att alla kommenbtarer var elaka och riktade till mig “Vem är bonnfånn som skrivit artikeln?” och “Lyfter den här människan Linda Backman verkligen en lön från SvD” “Jag skäms för att vara prenumerant!”.
Trots att jag vet hur kommentatorer på dagstidningar funkar (de är elaka och knasiga) började jag sjunka längre ned på skrivbordsstolen. Mina mungipor nådde nästan grundvattnet…tårarna låg på lur..
… innan jag började garva åt mig själv inombords. Jag har ju fått sjukt mycket positiv feedback på 100 känslor-bloggen! Många av kommentarerna ger positiv feedback, kollegor tycker det är bra och jag och John är stolta över vår idé.
Självklart. I Natur & Kulturs bok “Välkommen till din hjärna” av Sandra Aamodt och Sam Wang (doktor respektive docent i neurovetenskap) får vi lite extrempopulariserad kunskap om hjärnan. I ett kapitel som passande kallas “Kan du lita på din hjärna” tar det upp en grej som blev en påminnelse för mig. Så här står det ungefär:
Hjärnan kasserar alltid en mängd information. Om den inte hinner tänka ut ett fullödigt svar på en snabbt ställd fråga så kommer den ge dig ett halvfärdigt preliminärt alternativ. Exempelvis kan det ge dessa konsekvenser:
Några försökspersoner får titta på en video där tre studenter i vita tröjor får kasta en basketboll till varandra medan tre andra studenter i svarta tröjor sinsemellan kastar en annan basketboll mellan sig. Försökspersonerna ska försöka räkna antalet kast mellan de vitklädda spelarna. Under tiden blandar de svartklädda och de vitklädda ihop sig.
Samtidgt kommer det in en annan person i gorilladräkt (!) som går mellan bollkastarna fram och tillbaka för att stanna mitt framför kameran en gång. Framför kameran stannar han och slår sig för bröstet, som gorillor ju ofta gör.
Ungefär 50 % märkte inte gorillan. Hälften var alltså för fokuserade på uppgiften för att ens se den håriga uppenbarelsen. Ungefär som jag när jag bara läste de negativa kommentarerna.
läs om KBT och tankefällor här
Här finns ett liknande experiment:
