Stressad av uppskjutande

Att skjuta upp sina uppgifter och åtaganden är sällan förknippat med lugn och ro. Beteendet leder istället till en hel del stress och oro över att hinna klart det som behöver slutföras. Trots detta är det vanligt att uppskjutandet fortsätter, ibland med stora konsekvenser för sina prestationer och sitt välbefinnande. Prokrastinering, att regelbundet förhala utförandet av det som är angeläget trots vetskapen om att det kan få negativa följder, har visat sig resultera i såväl sämre fysisk som psykisk hälsa. Samtidigt pekar undersökningar på att det faktiskt kan minska stressen över det som måste göras, åtminstone till en början.

Roy Baumeister, professor i psykologi vid Florida State University, studerade tillsammans med kollegor hur prokrastinering påverkar studenter som har svårt att ta itu med sina uppgifter. Det visade sig att de inte alls kände sig besvärade av sitt beteende i inledningen, utan snarare upplevde sig må bättre av att skjuta sina åtaganden på framtiden. Däremot blev de alltmer stressade ju närmare deadline de kom, något som i slutändan genererade mer stress och oro än om de hade börjat jobba som det ursprungligen var tänkt. Den strategi som fungerade väl på kort sikt innebar således större problem på lång sikt.

Att människor i högre grad påverkas av det som sker relativt omgående är en central del i teorier om vad som får beteenden att fortgå. Likaså utgör det en viktig faktor att ta hänsyn till i vissa förklaringsmodeller kring motivation. Vi fattar helt enkelt många beslut på grundval av kortsiktiga intressen än långsiktiga mål, något som också gäller ett sådant motsägelsefullt beteende som prokrastinering. Genom att undvika det vi egentligen borde ägna oss åt slipper vi för stunden uppleva oro, tristess eller självtvivel, samtidigt som vi kan sysselsätta oss med aktiviteter som är desto mer tillfredsställande.

Dessvärre hinner verkligheten alltid ikapp och till slut finns det inte längre förutsättningar att skjuta upp våra uppgifter. Det är vid dessa tillfällen vi ofta upplever oss tillräckligt motiverade att skrida till verket. Föreställningen att vi “jobbar bäst under press” eller är “deadlineromantiker” innehåller således ett visst korn av sanning. Problem är dock att det sker på bekostnad av vårt eget välmående, och ibland även omgivningens frustration. Precis som Roy Baumeister har funnit så leder vårt uppskjutande till att vi blir mer stressade överlag, något som i sin tur kan försämra vårt välbefinnande ytterligare.

Akademisk referens:  Tice, D. M., & Baumeister, R. F. (1997). Longitudinal study of procrastination, performance, stress and, health: The costs and benefits of dawdling. Psychological Science, 8, 454-458.

Sirois, F. M. (2007). “I’ll look after my health, later”: A replication and extension of the procrastination-health model with community-dwelling adults. Personality and Individual Differences, 43, 15-26.

Foto: http://www.flickr.com/photos/spam/