Självreglering kan definieras som förmågan att förändra och anpassa vanemässiga och oreflekterade responser så att vi väljer att agera mer i linje med våra långsiktiga mål och värderingar, snarare än att falla till föga för det impulsiva och ogenomtänkta. Självreglering spelar en avgörande roll för en mängd olika situationer i livet och har blivit mycket uppmärksammat på senare tid när det kommer till olika former av psykisk ohälsa. Bristande självreglering kan exempelvis leda till sämre förutsättningar att hantera negativa känslor och tankar som uppstår i vardagen.
I teorin innebär självreglering att en individ ändrar innebörden av en respons, exempelvis genom att stanna kvar i ett obehag och låta det sjunka undan istället för att reflexmässigt behöva agera på det, eller att byta ut ett automatiskt sätt att bete sig mot ett mer adaptivt alternativ. Självreglering är dock ingen outtömlig resurs, utan något som kräver mycket energi för att fungera – efter en längre period av att behöva justera sina responser har vi ofta sämre möjligheter att utöva självreglering, exempelvis att stå emot frestelser när vi redan är trötta.
Kathleen Vohs, professor i företagsekonomi vid University of Minnesota i USA, har länge intresserat sig för självreglering och utförde en serie experiment där hon undersökte om denna egenskap även hade en påverkan på människors tidsuppfattning, något som kan vara av relevans för att kunna utföra olika aktiviteter. Resultaten visade att när vi utövar en hög grad av självreglering är det vanligt att vi uppfattar tiden som kvarstår till slutförande som mycket längre än vad den faktisk är, vilket i sin tur riskerar att vi lägger uppgiften åt sidan istället för att agera mer målinriktat.
Kathleen Vohs sammanfattar sina studier med att denna effekt av självreglering skulle kunna bero på ett behov att hushålla med sina resurser. Trots att självreglering kan hjälpa oss att uppnå våra framtida mål så behöver vi samtidigt säkerställa att det finns tillräckligt av denna egenskap i de situationer som kommer härnäst. En förändrad tidsuppfattning kan således göra att vi inte kör slut på vår förmåga till självreglering i ett svep, utan portionerar ut den i lagom mängd, även om det också kan medföra att vi upplever en aktivitet som ett riktigt sisyfosarbete.
Akademisk referens: Vohs, K. D., & Schmeichel, B. J. (2003). Self-regulation and the extended now: Controlling the self alters the subjective experience of time. Journal of Personality and Social Psychology, 85(2), 217-230.
Steel, P. (2007). The nature of procrastination: A meta-analytic and theoretical review of quintessential self-regulatory failure. Psychological Bulletin, 133(1), 65-94.
