Under rubriken “Psykologi – numera positiv” gör Svenska Dagbladets ledarredaktion ännu ett ett riktigt magplask. Johan Wennström skiver i ledarkrönikan “Det här bygger upp människan” om positiv psykologi. Yes! tänkte jag i cirka en sekund – det är nästan alltid intressant när politik och psykologi får korsbefruktas ( det var så mitt eget intresse väcktes en gång i tiden). Texten börjar med en mening som  jag själv lika gärna skulle kunna ha skrivit

“Att försöka läka redan öppna sår är naturligtvis viktigt. Men är det inte lika betydelsefullt att hitta strategier för att förebygga psykisk ohälsa?”

Resten av texten fick mig att sätta morgonkaffet i halsen.

Fem dementa damer på vårdhemmet där jag jobbar stirrade förvåpnat på mig medan jag okontrollerat vräkte ur mig verbala tillmälen om Svenska Dagbladets misshandel av positiv psykologi.  Jag är långt ifrån någon expert på positiv psykologi men jag vet i alla fall vilka slutsatser som INTE kan dras av den forskning som gjorts. och vad man inte kan bortse från.

Jag blir så fruktansvärt upprörd över Wennströms grunda analys av positiv psykologi. Genom hans perceptuella filter kommer givetvis bara forskning som stödjer konservativa åsikter fram – men att han hoppar över analysen totalt förvånar mig. Hans resonemang går i cirklar men han verkar inte vara medveten om det. Jag ska försöka förklara hur.

Är det konstigt att ensamboende bedömer sin lycka mindre när hela samhället basunerar ut “ensam = olycklig”?

“Jaha det är darför jag är olycklig!” Klart att de personer som motsvarar det statistiska genomsnittet på alla variabler inte felsöker på de variabler som fått godkänt av normen när det ska begrunda sin livssituation.  Tonåringar gör också så. Om man mår dåligt och något hos en är annorlunda – vikten, etniciteten, sexualitete – ja då projicerar man sin olycka på dessa egentligen obetydliga tillstånd. Det är lite som att klä sig tjejigt fast man inte vill när man är 13 år och osäker. Klart man sminkar sig och har rosa tröja om alla andra har det, då blir det inte där man letar efter fel när man sedan scannar sitt beteende och utseende efter var det gick fel.

Om man på något sätt inte passar i den snäva mall som samhället och historien givit samhällsmedborgaren äktenskap, familj, heteroförhållanden, monogami, arbetsnarkomani och religiösa gemenskaper (gud, jag tappar livslusten bara av att räkna upp dem…) är det förstås svårare att hitta sin lycka. Vi är beroende av människorna runt oss. En lyckad ingrupp kräver något onormalt att definiera sig mot. Äktenskapet mot att leva i synd, det långsiktiga planerandet mot vad Wennström föraktfullt beskriver som “aktivt sträva efter att vara en ögonblicksvarelse befriad från sammanhang” .

Wennström fortsätter

“Mycket av det som bidrar till att göra människor lyckliga, nöjdare med tillvaron och därmed starkare som individer är nämligen institutioner och sociala företeelser som entusiastiskt har övergivits. Dit hör exempelvis stabila familjeband, långvariga äktenskap och andra typer av varaktiga förhållanden. Stadiga gemenskaper i allmänhet, kan man säga.”

Jag bestrider inte det faktum att forskning tyder på att familjeband och äktenskap gör individer subjektiv lyckliga.  Men i vilken kontext gör dessa institutioner människor lyckliga? Varför? Jo för att de som inte följer normerna straffas strukturellt.

Vad är det som gör den sociala varelsen människan lycklig? Att följa gruppnormer. Vad gör människor olyckliga? Att bli utanför, utfrysta och undanskuffade. Om Regnbågsfamiljer, sexuell frigjordhet och självvald ensamhet var lika accepterat i USA som på Södermalm skulle regnbågsfamiljer vara den “stadiga gemenskap” eller “institution” som gjorde människor lyckliga. Det är svårt att förklara för någon som tror att det all ska bevaras som gör de som är lyckligt lottade ännu lyckligare även som de sker på andras bekostnad. Kärnfamiljen är ingen kanonsatsning om man är kvinna eller man som helst undviker de sunkigaste könsrollerna.

Den forskning som Wennström beskriver är bara och nosar på vad i ett samhälle som anses normalt och lyckobringande, det beskriver inget orsaksförhållande av typen äktenskap orsakar lycka. Jag vill aldrig mer se positiv psykologi beskrivas så här.