Min granne Totoro är en av världens bästa filmer. Jag har inga logiska argument som skulle förklara varför jag tycker så. Jag undrar om Hayao Miyazaki som skapat Totoro (och en rad till oförglömliga filmer) hade kunnat tänka sig hur jag använder mig av Totoro.

Det är nämligen så att jag blir till Totoro i mötet med patienter. När jag sätter mig ned i stolen mitt emot den som jag ska ha en yreksmässig men empatisk relation till så är det inga psykologklyshor jag hemfaller åt utan en stor hårig sagofigur. Jag känner mig lugn och andas, katastroftankarna försvinner. Jag ler och skämtar (det finns plats för även här, där männiksor är i djup chock och kris!) och klapppar mig på min (imaginära) stora runda buk. Jag försöker ta emot allt som kommer.

Totoro är en stor ullig sagofigur, en ande, som bor i skogen. Han vill hjälpa andra som är i knipa, men han gör det utan panik. Oftast ligger han under ett stort träd och sover. Ibland blir han jätteglad och skrattar, lite för högt och

Jag har nyligen börjat min praktik på hjärnskaderehabilitering på Danderyds Sjukhus. Det är minst sagt omvälvande. De existentiella frågorna blir till fnissiga kaffesamtal, meningslösa olyckor, för tidigt död och varför man själv sluppit undan blir liksom något man måste tänka på hela tiden.

Jag har inte så stor erfarenhet av att arbeta kliniskt men jag blir ofta förvånad över hur bra det känns för mig. Min farhåga när jag började psykologlinjen var att jag inte var rätt person för ett så allvarligt och tungt yrke. Jag är ju en pluggis mer än en pragmatiker, så tänkte jag och suckade djupt i skräck inför framtiden.

Men nu när jag märker att jag har mitt alterego Totoro i behandlingsrummet, då känns det lite mer okej.