Manipulationen av oönskade minnen i Eternal sunshine of the spotless mind är inte bara resultatet av en filmares fantasier. Succéfilmen är inspirerad av verklig psykologisk forskning som visar att det är möjligt att kemiskt förändra minnen hos människor – och radera dom helt hos råttor.
I Eternal sunshine of the spotless mind från 2004 får Joel (Jim Carrey) veta att hans flickvän Clementine (Kate Winslet) vänt sig till ett företag som raderar människors minnen, för att bli av med alla minnen av honom och deras förhållande till följd av ett stort bråk. Upprörd vänder sig också Joel till företaget för att få samma behandling och glömma allt om Clementine. Det låter som typiska filmfantasier, men idén är hämtad från aktuell psykologisk forskning. Filmmakarna inspirerades av de omvälvande resultat som kom fram i början av 2000-talet, som visade att forskare lyckats få minnen att försvinna hos råttor.
Bakom forskningen och försöken låg Karim Nader, psykologiforskare på McGill University i Kanada, som snabbt kom att bli det nya stjärnskottet inom minnesforskning. Bakgrunden var att han framfört en idé som gick rakt emot den rådande vetenskapliga uppfattningen om minnet.
Man vet att nya minnen i hjärnan är sköra och lätt störs ut, men efter ett tag stabiliseras de genom en process som kallas konsolidering. Det bräckliga nya minnet omvandlas då till en mer stabil, permanent form och lagras in i långtidsminnet. I över hundra år hade man ansett inom forskningen att minnen bara konsolideras en enda gång, när vi lagrar in dem, och sedan är de stabila. Karim Nader kom med en omvälvande idé: Tänk om minnen, varje gång vi plockar fram dem, återgår till sitt instabila, påverkbara läge? Karim Nader menade att minnen inte alls bara konsolideras en enda gång, utan varje gång vi tänker på ett minne blir det skört igen och måste, som han kallade det, återkonsolideras, det vill säga lagras in på nytt. Alltså borde det gå att påverka och förändra ett minne varje gång personen tänker på det. Och, resonerade Karim Nader, om man hindrar minnet från att återkonsolideras borde det blockeras eller försvinna.
Forskarna bestämde sig för att testa detta på råttor, och Karim Naders hypotes visade sig stämma: Om man injicerade ett ämne som blockerade återkonsolideringen precis när råttan påmindes om ett skrämmande minne av en elstöt, kunde minnet inte lagras in igen. Råttorna glömde i mycket hög utsträckning minnet av elstöten.
När de här resultaten 2000 publicerades i Nature rivstartade en våg av studier och diskussion i forskarvärlden. Ämnet började uppmärksammas av media, och av filmmakare med den minnesintresserade Michel Gondry i spetsen, som blev inspirerad till Eternal sunshine of the spotless mind. I filmen får Joel i labbet får tänka på alla sina minnen av Clementine varpå företagets doktorer lokaliserar dem i hans hjärna och raderar dem. Processen är inte helt olik hur man faktiskt gick tillväga i djurstudierna.
Vid tiden då filmen gjordes hade man alltså bara testat det här på djur. Den stora frågan var förstås: Kan man radera även människors minnen? Ämnet har uppenbarligen etiska tveksamheter. Ofta säger vi om jobbiga saker vi varit med om att vi helst vill glömma dem – men skulle man verkligen göra det om man fick möjlighet? Karim Nader har själv ofta uppmärksammat problemet, och konstaterat att minnen gör oss till de vi är. Om man tar bort vissa av dem, vad händer då med vår identitet?
Vad gäller människor inriktade man sig därför på att förändra minnen, snarare än att försöka ta bort dem. För de flesta av oss är jobbiga minnen något vi kan leva med, men vissa människor bär på minnen som är så hemska att de hindrar personen från att leva ett normalt liv. Så är det för de som lider av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Syndromet drabbar människor som varit med om svåra trauman. De jagas ständigt av sina traumatiska minnen som också åtföljs av en stark kroppslig reaktion: Så fort minnesbilderna dyker upp börjar hjärtat dunka, man svettas och får ett kraftigt känslomässigt obehag.
Forskarnas idé var att minska denna överväldigande känsla, men låta det medvetna minnet av händelsen finnas kvar intakt. Detta är möjligt eftersom den automatiska, känslomässiga delen av ett minne lagras i hjärnstrukturen amygdala, medan minnet av det faktiska händelseförloppet finns på andra ställen i hjärnan. Tanken var att om bara den stora känslomässiga responsen tas bort, kommer minnet att bli mer hanterbart och man kan bearbeta det på ett bättre sätt.
Alain Brunet, kollega till Karim Nader på McGill, ledde en studie 2008 för att testa detta. Man lät försökspersoner som led av PTSD skriva ner sitt traumatiska minne. Försökspersonerna reagerade starkt med hjärtklappning, svettningar och rynkade pannor. Efter denna återminnelse borde minnet vara aktiverat och alltså påverkbart, så försökspersonerna fick nu en spruta med ämnet propranolol, en så kallad betablockerare som dämpar ångest och stressreaktioner. Efter en vecka fick försökspersonerna komma tillbaka och fick sitt traumatiska minne återberättat för sig, utifrån vad de skrivit ner. De reagerade nu inte alls lika starkt känslomässigt på sitt minne. Hjärtklappningen och svettningarna hade gått ner kraftigt.
Resultaten visar att det faktiskt går att ändra mänskliga minnen, och har öppnat för en värld av nya behandlingsmöjligheter för en rad problem som kan kopplas till minnet. Karim Nader själv ser beroenden och tvångssyndrom som två områden där förändring av minnen kan vara till hjälp. Det finns till och med några första data som tyder på att det är möjligt att blockera återkonsolideringen av drogsuget.
Att ändra våra minnen är alltså möjligt, men går det att få dem att helt försvinna? Karim Nader understryker ofta att det inte är det han och hans kollegor är intresserade av vad gäller människor. Om Eternal sunshine of the spotless mind har han sagt att han tycker vetenskapen överträffar konsten, eftersom filmen visar den verkliga extremen av vad forskningsområdet skulle kunna användas till – och det får uppenbarligen negativa konsekvenser. Huruvida andra forskare – med en annan syn på etiken än Nader – kommer att utveckla metoder för att helt radera minnen återstår att se.
Text: Kajsa Asplund
Psykologkandidat vid Uppsala universitet
