Det finns tillfällen när könsskillnaderna blir tydligare än annars. Just nu är en sådan tid i mitt liv där jag påminns om vilka fördelar som kommer med genusrollen som inte är min. Och jag kan inte hjälpa att fundera på om jag inte hade haft andra förutsättningar som man. Self-efficacy är ett psykologiskt begrepp som kanske kan hjälpa mig att förklara var skon klämmer.
Jag lever i en social värld där kvinnor liksom män tar för sig, utbildar sig och gör karriär. I min uppfattning är mina kompisar av båda kön lika intelligenta och kreativa. Men ändå så är det nästan uteslutande mina manliga vänner och bekanta som blir kända, framgångsrika, rika, creddiga och belönade först och mest. Det började för några år sedan, och nu är killarna som tog för sig redan på en helt annan nivå. Jag vet att det här är känsligt och att det är sjukt lätt att trampa fel i den här diskussionen. Jag tycker inte om att förstärka fördomsfulla uppfattningar om skillnader mellan könen men ibland måste man få peka på ett problem man ser och säga VARFÖR?? Jag har vänner som är hypade musiker, hyllade journalister, ledarskribenter, programledare och så vidare…de är alla män. Och kompetenta (jag försöker inte säga att nån fått nått gratis)
Jag tror nämligen att det beror på vad man tror om sin egen förmåga. Omfattande forskning stödjer att self-efficacy har stor betydelse för studieresultat och arbetsliv.
Jag går termin sex på Stockholms Universitets Psykologlinje. Vi är mitt inne i sökandet efter praktikplats. Jag är full av förväntan och spänning, vad kommer jag få göra, hur kommer det gå? Framförallt höjs volym och reverb på frågan: kommer jag klara det?
Tre läsvärda artiklar korsbefruktades i min hjärna och blev till en genusdiskussion. Karolina Ramqvist skriver om vänsterradikalitet som idé och livsstil. Psykologen Shervin Shanavaz skriver om Self-efficacy i Psykologtidningen. I SvD idag pratar en jämställdhetskonsult om hur barn könas i ett sätt att vara.
(Arena är förresten den enda tidningen som jag är motiverad nog att prenumerera på. Varje nummer får mig att trilla av stolen minst en gång.)
I detta nummer av Psykologtidningen (som jag givetvis läser extra noga eftersom våra nunor täcker omslaget) finns en mycket läsvärd artikel om Albert Banduras begrepp self-efficacy.
Self-efficacy är ett begrepp för människors agens, känslan av att de kan. Det är self-efficacy som treåringar uttrycker när de KAN SJÄLV. Det var kollektiv self-efficacy som Obama piskade upp i de amerikanska väljarna och det är self-efficacy som möjliggör klassresor och framgångshistorier.
Och det är self-efficacy som skiljer könens framgång åt, det vet jag inte men får jag kalla det en kvalificerad gissning i allafall? När jämställdheten nått en viss nivå blir det lätt att förklara skillnader mellan män och kvinnor som individuella variationer. Om kvinnor inte tar för sig beror det på personlighetsegenskaper hos individerna snarare än strukturella orättvisor. När jag tvekar inför om jag klarar uppdrag som nästan ligger under min kompetens medan mina fantastiskt duktiga manliga vänner glatt kastar sig in på saker de inte har en aning om hur de ska göra, ja, då beror det på att jag har “dåligt självförtroende” och de har “bra”. Hmm.
När jag arbetade på Gringo och Macho för några år sedan uppstod en situation. Carlos Rojas och Zanyar Adami, båda övertygade och missionerande feminister, märkte att det bara var män som var chefer. Och att det bara var kvinnor som sagt upp sig. De blev konfunderade. Jag är helt övertygad om att de blev mycket bekymrade. Vissa kom fram till slutsatsen att kvinnorna inte ville vara chefer. De trodde sig inte kunna
Jag har ingen direkt slutsats av mitt funderande. Det är bara att jag undrar och alltid har undrat vad som är skillnaden mellan att våga och inte våga? Vad får en person att våga kasta sig ut och utvecklas? För framgång inom musik, forskning, journalistik eller whatever kräver att man tror att man kan göra svåra saker, att man är helt säker på “ja, jag är en sån person”. Och jag tror att kvinnor inte får det i lika hög grad i sin uppfostran. Inte utan undantag. Inte oavsett klass. Men generellt.
Om jag kunde skulle jag knäppa med fingarna och stärka kvinnors kollektiva self-efficacy, öppna möjligheternas dörrar och säga som stora B-O:
Jo, Vi kan!
Ja, självklart går det att göra liknande analys angående klass och etnicitet också.
