Oktober 2008. En vän som jag träffar ibland ringer till mig, övertygad om att hon just passerat (den imaginära) gränsen mellan psykiskt sjuk och funktionellt frisk
-Är jag psykiskt sjuk? Du läser ju till psykolog. Jag vet att jag är galen nu. Jag hör röster i huvudet och de vill inte hålla tyst! Det är ett evigt surrande. Jag vill bara ha en stunds lugn och ro.
Självklart blir jag orolig. Röster i huvudet brukar räknas till ett symptom på schizofreni. Men var går gränsen mellan andras röster och den egna tanken? Är det inte bara fråga om intensitet, eller handlar det om vems rösten är?
Ann Heberlein skriver i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
I mitt huvud pågår ständiga debatter och samtal och seminarier på ämnet ‘Vem är gud?’ ‘Ondskans natur’ och ‘Vad ska jag laga till middag?’. (…) Är det vansinne? Att höra röster? Inuti sitt huvud som ändå kommer från den egna hjärnan?
Det finns många saker jag lärt mig på psykologlinjen som jag önskar att jag hade vetat om tidigare. En av dem är det här om den inre dialogen. Att alla har den. Att yoga, pilates, mediation, alkohol och andra förströelser inte har det tomma huvudet som slutmål. Att tytnad inte är önskvärt.
När vi höll ett seminarie om Mindfulness var det egentligen det enda jag ville säga, det absolut centrala i utövandet av acceptans och medveten närvaro. Att målet inte är ett tyst huvud, en tystad tanke. Det handlar bara om hur man förhåller sig till den inre evighetsdebatten mellan lust och förnuft. Den inre dialogen är helt nödvändig. Man misslyckas garanterat om man har total tanketystnad eller det närbesläktade känslobefrielse som måle med en psykoterapi.
Personer med en borderlinediagnos sägs lidas av en fobi för alla sorters känslor. Att försöka tränga bort det som pågår ovanför näsan är ingen bra strategi.
Jag vet precis hur det är att lida av evighetslånga seminarier i hjärnkontoret… snälla rara hjärna, låt mig få en minut tystnad. Yogalärarinnans välmenande mantra “låt tankarna fästa på moln som får dra förbi” känns ironiskt när rösterna höjs och debatterna flerdubblas.
Det finns ingen absolut gräns mellan sjuk och frisk. Det är en konstruktion menar de flesta som filosoferar om det (framförallt Foucault…). Det avvikande behövs för att definiera det normala. Det sjuka för att definiera det friska. Den inre dialogen är inget sjukdomstecken. Och det går inte att få tystnad. Det enda man kan göra är att ändra sitt förhållningssätt till dialogerna.
Det önskar jag att jag visste tidigare.