Träning i mindfulness leder till att man inte låter sig styras av vanemönster och… ökar sannolikheten att bli bjuden på lunch! Det menar vår gästbloggare Martin Ström, psykologkandidat vid Stockholms universitet som håller workshops i ämnet.

Jag läste nyligen följande citat av författaren och psykiatrikern Viktor Frankl:

“Between a stimulus and response there is a space. In that space is our power to choose our response. In our response lies our growth and our freedom.”

Citatet sammanfattade mycket koncist och kraftfullt något som jag brukar tala om när jag håller workshops i mindfulness.

När vi inte är medvetna och närvarande styrs det vi tänker, säger och gör av invanda vanemönster. Vi skulle kunna kalla detta vår “autopilot”. Till och med våra känslomässiga reaktioner kan förstås i termer av vanemönster. Det finns en medfödd, genetisk komponent i våra känslomässiga reaktioner, men till en mycket stor del är de inlärda och betingade. Det är som när man kör en vagn på ett mjukt underlag. Med tiden bildas djupa spår och det blir allt svårare att köra någon annanstans än i dessa spår.

Genom att praktisera mindfulness kan vi lära oss att bli medvetna om de vanemönster som styr våra känslor, tankar och handlingar. Detta gör det möjligt för oss att utöka det utrymme mellan stimulus och respons som Viktor Frankl talar om.

Nedan är en bild som jag brukar visa i mina mindfulness-workshops.

Bilden visar en process som ofta är helt automatisk och styrd av vanemönster.

Det första steget (kontakt) utgörs av det ögonblick när vårt sinne kommer i kontakt med ett sinnesobjekt, som exempelvis en lukt, ett synintryck, ett ljud eller ett minne (“stimulus” i Frankls citat). Mer eller mindre omedelbart uppstår en känsla beroende på detta sinnesintryck. Denna känslomässiga reaktion är väldigt snabb och praktiskt taget helt automatisk (vad neurologen Joseph LeDoux kallat “the low road”).

Låt oss ta ett konkret exempel. Tänk dig att du sitter på kontoret där du jobbar med dörren stängd. Plötsligt bankar någon kraftigt på dörren. När ditt sinne kommer i kontakt med det skarpa ljudet uppstår en känsla av obehag, kanske till och med rädsla. Denna reaktion är betingad och automatisk.

Det som händer i nästa steg är att vi gör en tolkning. Denna tolkning färgas mycket starkt av den känsla som uppstod vid kontakten med sinnestintrycket och är också vanemässigt betingad. Vi kan likna tolkningen vid en historia vi berättar för oss själva som är i samklang med, och samtidigt förstärker, vår känsla.

För att återgå till kontorsexemplet så tänker du kanske nu att det måste vara din chef som bankar på dörren. Han är säkert upprörd för att du inte lämnat den där rapporten i tid. Den tolkning du gör förstärker den initiala känslan av obehag.

I nästa steg sker en vanemässig reaktion baserad på vad som närmast kan ses som betingade reflexer. Baserat på vår känsla och vår tolkning säger eller gör vi något. Oftast blir resultatet inte helt lyckat. Den som sagt eller gjort någonting i affekt vet vad jag talar om.

Tillbaka i kontorsexemplet bestämmer du dig för att inte svara och att inte öppna dörren. Du känner dig närmast paralyserad av obehag, nästan skräck, inför tanken att konfrontera chefen. Du sitter tyst och väntar tills personen utanför dörren gått därifrån. Vad du inte visste var att bankandet på dörren i själva verket var din bästa vän som kommit för att bjuda dig på lunch.

Så vad är då alternativet till vårt vane- och autopilotmässiga sätt att förhålla oss till våra upplevelser? Alternativet är mindfulness, medveten närvaro.

Genom att bli medvetna och närvarande i vår faktiska upplevelse så kan vi skapa det utrymme som Frankl talar om. Bilden nedan illustrerar detta.

Eftersom våra känslomässiga reaktioner är djupt rotade så kan vi inte förhindra dem från att uppstå. De är helt enkelt automatiska och bortom vår medvetna kontroll. Det vi däremot kan förändra är hur vi reagerar på de känslor som uppstår. Och genom att förändra vår reaktion så kan vi också över tid förändra våra känslomässiga vanemönster.

Mindfulness är förmågan att stanna med våra känslor och upplevelser precis som de är, genom att förhålla oss accepterande och öppet till dem och inte identifiera oss med dem. Genom att praktisera denna färdighet så får vi möjlighet att bryta oss fria från våra vanemönster. Detta ger oss den klarsyn som är nödvändig för att vi ska kunna handla mer klokt och insiktsfullt.

Bilden ovan illustrerar hur ett utrymme uppstår i vilket vi kan betrakta den känsla som uppstått. Om känslan är ilska kan vi välja att reflektera över den tolkning som förstärker vår ilska (“han är en idiot”) och vi kan välja att kanske gå åt sidan istället för att oreflekterat attackera den som gjort oss arga.

Precis som Viktor Frankl säger så ger oss praktiserandet av mindfulness möjligheter till ökad frihet (från våra vanemönster) och växande (genom att vi kan förändra dessa vanemönster).

Jag har själv praktiserat mindfulness i ungefär sju år. En av de tydligaste förändringarna jag märkt av under den tiden är att jag numera praktiskt taget inte blir arg. Irritation uppstår då och då i mitt sinne, men eftersom jag blir medveten om att den uppstår kan jag numera välja att stanna med känslan och uppleva den istället för att omedvetet agera på den och förstärka den. Det som händer då är att irritationen ganska snart klingar av. Alla känslor uppstår, stannar ett tag och försvinner sedan, som moln på en himmel, eller vågor på ett hav.

Genom att ge energi till positiva känslor, som omtanke, medkänsla, generositet och deltagande glädje så ökar de. Och genom att inte ge energi till negativa känslor som ilska, irritation, avundsjuka och missundsamhet så minskar de. De är ju som sagt vanemönster och vanemönster kan förändras. Bara vi blir medvetna om dem.

Text: Martin Ström