Om drygt en vecka löper tidsfristen ut – årets deklaration ska vara inlämnad hos Skatteverket. Trots gott om tid och allt bättre tekniska lösningar är det många som får bråttom att lämna in sin deklaration i sista stund. Varje år inkasserar staten stora summor pengar i form av förseningsavgifter, och att samla ihop sina papper och kvitton precis innan mållinjen kan vålla mycket stress och oro för den som väljer att vänta. Hur kommer det sig då att vi mot bättre vetande upprepar samma misstag varje år? Svaret står att finna i sättet på vilket vi bearbetar information, vilket försvårar våra möjligheter att lära oss av våra misstag och göra annorlunda nästa gång.
Planning fallacy, ungefär planeringsvillfarelsen, handlar om att lägga mindre vikt vid våra tidigare erfarenheter när vi ska planera för våra framtida uppgifter, och utgör en vanlig orsak till att vi blir pressade precis innan deadline. Istället för att dra nytta av våra lärdomar från att ha slutfört liknande åtaganden lägger vi upp vårt arbete på ett sätt som sedan sätter käppar i hjulet för oss. Den frustration och ånger vi upplevde sist vi försökte göra allt på sluttampen glöms helt enkelt bort till förmån för känslan av att ändå ha lyckats. På samma gång blir minnet kort när det gäller alla de svårigheter, hinder och motgångar som uppstod på vägen mot att bli klar.
Planeringsvillfarelsen innebär i praktiken att det blir svårt att göra en realistisk bedömning av den arbetsinsats som krävs för att fullfölja våra uppgifter. Det resulterar i att vi inte lyckas beräkna den tid som det faktiskt tar att hinna med allt som behöver göras, samtidigt som vi underskattar vad som krävs i form av förberedelser och struktur. I relation till sin deklaration betyder detta att vi lätt missar att uppmärksamma alla de delmoment som ingår, exempelvis i form av blanketter och samla in kompletterande information, något som gör att vi plötsligt får väldigt ont om tid när vi sätter oss ned med alla papper från Skatteverket precis innan deadline.
Att förebygga planeringsvillfarelsen är enkelt, men det gäller att tidigt inse det orimliga i sin ursprungliga arbetsuppdelning. En enkel men effektiv minnesregel är att “planera för det värsta och hoppas på det bästa”, det vill säga att schemalägga mer tid än vad som egentligen borde vara nödvändigt för att bli klar, helst genom att ägna en stund åt sin tidsplanering innan vi sätter igång med själva uppgiften. På så sätt minskar risken att behöva stressa på sluttampen, samtidigt som det skapas bättre förutsättningar att hantera de problem som lätt kan uppstå. Om det sedan blir tid över till annat så är det bara att betrakta som en välförtjänt bonus.
För fler tips i att lättare komma till skott med sin deklaration kika gärna på tidigare inlägg i ämnet.
Akademisk referens: Kahneman, D. (2003). Maps of bounded rationality: Psychology for behavioral economics. American Economic Review, 93(5), 1449-1475.
Loewenstein, G., O’Donoghue, T., & Rabin, M. (2003). Projection bias in predicting future utility. The Quarterly Journal of Economics, 118 (4), 1209–1248.
