Acceptans är temat i både KBT-psykologen Anna Kåvers bästsäljare Att leva ett liv inte vinna ett krig och första säsongen av den hyllade amerikanska tv-serien Friday Night Lights. Psykologifabriken lät två av seriens huvudpersoner gå i terapi hos den svenska acceptansexperten.

Jason Street hade den amerikanska drömmen i sin hand. Quarterback och stjärna i high school-laget Dillon Panthers, på spikrak kurs mot NFL. Cheerleader till flickvän och oändligt populär i skolan. Han hade kunnat bli en plågsamt stereotyp jock-karaktär – om det inte vore för att han redan i första avsnittet av Friday Night Lights är med om en olycka på planen som gör honom totalt förlamad i nedre delen av kroppen. I stället för en sockersöt framgångssaga blir första säsongen en skildring av hur Jason själv och hans omgivning brottas med att acceptera det faktum att han aldrig kommer att kunna spela fotboll, eller ens gå igen.

Flickvännen Lyla vägrar inse att Jason inte kommer att bli frisk, utan håller benhårt fast vid sin dröm om att Jason kommer att bli NFL-stjärna, att de kommer att gifta sig och bli det perfekta paret. Jasons lagkamrat och bästa vän Tim tar på sig skulden för det som inträffat och kan inte förmå sig att ens hälsa på Jason på sjukhuset. Jason själv accepterar att han är förlamad, men tappar samtidigt allt hopp och tror inte på läkarna när de säger att han kan träna upp rörligheten i armarna.

– Det är vad jag skulle kalla en falsk acceptans, eller läpparnas bekännelse. Han säger att han accepterar, men sätter sig sedan på sina händer och gör ingenting. Verklig acceptans i det här läget är att börja tänka efter. Men jag tror inte det är möjligt direkt efter en sån här olycka, man måste nog få vara i egensinne och ilska ett tag, säger psykologen Anna Kåver.

I samtalsgrupper med cancerpatienter på Akademiska sjukhuset i Uppsala har hon själv arbetat med acceptans som ett verktyg.

– Det fanns patienter som var oerhört förbannade och tänkte att “det borde inte ha drabbat mig, jag borde inte vara här”, berättar hon.

Målsättningen med de patienterna var att få dem att kunna se verkligheten precis som den är, och våga ha det precis så utan att försöka fly eller förvränga. Utifrån den situationen kan man sedan i bästa fall börja se positiva aspekter i allt det negativa.

– En kvinna sade att “tack vare cancern blev medveten om att jag slösat bort mitt liv på skitsaker”, berättar Anna Kåver.

Ett led i acceptansträningen handlar om att kunna förhålla sig objektivt till sina tankar. En övning går ut på att visualisera sin hjärna som ett rum. När tanken “jag borde inte ha drabbats av det här!” dyker upp försöker man att se på tanken utifrån som ett objekt, och bara notera att den finns – i stället för att uppfyllas av den, och uppleva att tanken är likställd med verkligheten.

– Lyckas man med det fastnar man inte i de tunga sinnesstämningarna på samma sätt, säger Anna Kåver.

Anna Kåver använder acceptans i dialektisk beteendeterapi (DBT), en variant av kognitiv beteendeterapi som hon introducerat i Sverige. Metoden har bland annat visat sig vara effektiv för unga tjejer med självskadebeteende och emotionell instabilitet (borderline personlighetsstörning). Anna Kåver har också skrivit boken Att leva ett liv inte vinna ett krig om hur man använder acceptans för att hantera svårigheter i sin vardag.

Men hur fungerar det i praktiken? Hur skulle man som DBT-terapeut kunna bemöta Lylas oförmåga att se verkligheten som den är? Eller Tims ovilja att se händelsen som en tragisk olycka? Med hjälp av rollspel släppte Psykologifabriken in båda karaktärerna i Anna Kåvers terapirum och lät henne illustrera hur en terapi skulle kunna inledas.

Lyla & Jason from John John on Vimeo.

Lyla Garrity hälsar på pojkvännen Jason Street på sjukhuset (Friday Night Lights säsong 1, avsnitt 3). Det här klippet var en del i den bakgrundsinformation om Lyla och Jason som Anna Kåver fick ta del av.

Lyla Garrity i terapi hos Anna Kåver

– Lyla, berätta för mig vad du tänker om det som har hänt med Jason! Berätta vad du tänker just här och nu.

Det känns jättehemskt det Jason varit med om, men jag vet att han kommer att bli bra igen. Det är en läkare som sagt att han inte kommer kunna gå igen, men det jag har läst om en massa fall där läkarna sagt att patienten aldrig skulle kunna gå igen, och de ändå blivit bra. De vet inte hur stark Jason är!

– Det låter väldigt hoppfullt att du grabbat tag i något som skulle kunna hända. Men vi kan inte veta helt säkert vad som kommer att hända, varken du, jag, Jason eller läkarna. Däremot är det ett faktum att du pratat med Jason och hans uppfattning är att han inte kommer att bli bättre. Hur ska jag kunna hjälpa dig att se det här med hans ögon? Det är där jag tror att du kan möta honom, oavsett vem som har rätt eller fel, för det vet ju ingen. Som du själv har känt så funkar det inte att du kliver in på rummet och pratar som om han ska vara på benen om ett år och att ni kommer att gifta er. För i hans värld, uppe i hans utsiktstorn finns inte detta.

– Och jag förstår dig så väl, att du så gärna vill att detta ska hända. Det är jättebra att du inte tappar modet. Men det du nu måste göra för att rädda er relation, det är att du hoppar över i hans utsiktstorn och ser och accepterar att Jason har en helt annan utsikt. Som det ser ut nu riskerar du er relation. Han står inte ut med att höra att du inte kan se det som han ser.

Kommentar: Jag skulle validera henne för att hon vill så mycket, det är ett tecken på att hon älskar honom, men jag skulle be henne att försöka se verkligheten med hans glasögon. Och att acceptera läget som det är, och utifrån det hoppa över i hans utsiktstorn. Acceptansen här är förutsättningen för att hon ska kunna ta det steget och kunna lyssna på honom.

Jag skulle akta mig för att försöka övertala henne, och säga att “men doktorerna har ju sagt”. För där skulle jag inte nå henne – det är ju det Jason har försökt med.

Det Lyla gör är invalidering, att inte se vad den andra ser, inte lyssna, inte försöka förstå. Det går att förstå henne, för hon vill så gärna att det ska vara annorlunda. Hon håller krampaktigt fast i att allting kommer att bli bra.

Klipp2 from John John on Vimeo.

Lyla Garrity försöker övertala Jasons bästa kompis Tim Riggins att följa med till sjukhuset (Friday Night Lights säsong 1, avsnitt 2). Det här klippet var en del i den bakgrundsinformation om Lyla och Tim som Anna Kåver fick ta del av.

Tim Riggins i terapi hos Anna Kåver

– Tim, kan du beskriva vad det är för tankar som den här situationen har väckt hos dig?

Jag gjorde inte mitt jobb på fotbollsplanen, om jag inte hade varit på fel plats hade det här aldrig inträffat. Jason är min bästa vän, nu är hans liv förstört, och det är mitt fel.

– Det är begripligt att du tänker så, jag tror att många skulle ha tänkt som du i den här situationen. Men om vi tittar på hur livet ser ut i största allmänhet med orsak och verkan, är det inte alltid så lätt att påverka ett skeende som vi tror.

– Föreställ dig att en liten 10-årig pojke cyklar ner för en backe, att en bil kommer farandes från en sidogata och att det inte finns någon stoppskylt. Båda har hög fart och bilen kör på tioåringen. Det som hände borde ha skett, eftersom omständigheterna var så. Backen fanns där, tioåringen kom farandes utan styrsel på cykeln. Bilen kommer körandes och det finns ingen stoppskylt. Det som hände borde ha hänt utifrån hur livet är konstruerat.

– Det är många gånger vi tar på oss skulden för saker som vi inte haft någon intention att skapa eller hade kunnat påverka, eller sådant vi inte visste något om. Och jag undrar om det här inte är en sån situation.

– Men i vilket fall är det viktigt är att ta reda på om Jason tänker på samma sätt som du. Om det är din bästis skulle jag gå dit och försöka ta reda på hur han ser på det.

– Och kom ihåg också att det du tänker, det är bara en tanke. Det är ingen faktisk verklighetsbeskrivning. Försök när den tanken kommer att se den som ett objekt som du kan lägga undan på en hylla.

– Jag vill att du gör det som funkar för dig och Jason, och just nu kanske det är att du går dit och tar reda på hur han ser på situationen. Om han delar det här du tänker. Möjligen kan du hjälpa honom i det läget han är i, kanske bara genom att lyssna.

Kommentar: Jag skulle resonera en stund kring att saker händer som vi inte kan påverka, men sedan skulle jag lämna det, för det är logiken som appellerar till pannloben. Jag skulle be honom att lägga undan den tanken ett tag, och gå framåt och göra det som fungerar – det är riktig acceptans. Jag vill försöka få honom att tänka: Det som har hänt har hänt och det ger mig den här tanken. Men nu ska jag göra det som leder mig framåt, och som bevarar vår relation eftersom den är viktig. Och då kan jag inte undvika att gå till sjukhuset.