Identifiera genier eller hjälpa barn som halkar efter i skolan. Begåvningsforskningen har balanserat mellan ytterligheter i 150 år. Vi reder ut begreppen.
Flickan med den busiga frisyren sitter på andra sidan skrivbordet och tittar på pusselbitarna. Alla har samma färg och det är svårt att lista ut hur de ska passa ihop.
– Vad ska det här vara bra för, undrar hon surt.
Skolpsykologen mittemot, som redan har förklarat syftet med testerna ett par gånger, svarar tålmodigt.
– Det är för att vi behöver veta vad du är bra på och vad du har lite svårare för jämfört med dina klasskompisar. Så att vi ska få lite ledtrådar kring hur vi kan ordna din skolsituation på ett sätt som funkar för dig.
Busfrisyren har inte skrivit ett godkänt prov på flera år. Och hon är bråkig och stökig på lektionstid. Lärarna verkar tycka att det är rätt skönt att vara av med henne när hon skolkar. Nu hänger hon mest i korridorerna och smygröker, klottrar eller snattar godis i kiosken.
Föräldrar, lärare och elevhälsan har konstaterat att situationen är ohållbar. Flickan måste utredas. Varför funkar hon inte i skolan?
Hon tittar en gång till på pusselbitarna. Gör några halvhjärtade försök att sätta ihop dem till en figur, men ger snart upp.
– Äsch, nu orkar jag inte mer, säger hon och puttar undan bitarna.
– Vi vet egentligen inte om det är intelligens vi fångar in med dagens tester, för de har sina brister. Men till viss del så fångar i alla fall de begåvningstester psykologer gör det vi i väst definierar som intelligens: Vår verbala förmåga och förmågan att dra slutsatser och se samband, säger Anna Malmsten, före detta skolpsykolog och numera ansvarig för ett neuropsykiatriskt utredningsteam på Södermalms barnmottagning i Stockholm.
Förmåga att lösa problem som vi inte har stött på förut har länge varit en framgångsfaktor för människan, och det är nu över ett sekel sedan vetenskapen började intressera sig för att mäta denna förmåga.
Mot 1800-talets slut satt Charles Darwins kusin Francis Galton på sin kammare och funderade på vad som gjorde vissa människor smartare än andra – och hur vi skulle kunna mäta det innan de hade nått stora framgångar i livet. Eftersom de flesta begåvade personer han kände var män och hade större huvuden än kvinnor, som han ansåg var mindre begåvade, testade han om huvudstorlek kunde vara ett bra mått på intelligens. Det sägs att han övergav denna idé när han upptäckte hur litet hans eget huvud var i förhållande till andras. Galton var fullt övertygad om att intelligens var en nedärvd och opåverkbar egenskap. Han såg framför sig ett samhälle som skulle styra, eller åtminstone föreslå regler för, hur människor skulle få skaffa barn för att fler genier skulle födas till denna värld. Högintelligenta män skulle kunna välja bland intelligenstestade kvinnor för att se till att deras avkomma fick bästa möjliga begåvning i arv. Galton fortsatte att testa reaktionstid, synskärpa och hörsel, men misslyckades med sitt syfte: att mäta intelligens lät sig inte göras med Galtons metoder.
I Frankrike lyckades Alfred Binet något bättre i början av 1900-talet, även om hans syfte var det rakt motsatta mot Galtons. Frankrike införde obligatorisk skolgång på 1880-talet och 20 år senare kunde beslutsfattare inom skolvärlden konstatera att de barn som förflyttades till undervisning för det som då kallades efterblivna inte alltid var lågbegåvade. Lärarnas sätt att välja vilka elever som inte klarade undervisningen hade mer med oordning, hörselproblem, synproblem, tystlåtenhet eller aggressivitet än intelligens att göra. Alfred Binet fick i uppdrag att utforma tester som på ett mer pålitligt sätt kunde peka ut elever som hade svårt att hänga med i den vanliga undervisningen.
Binet hittade på ett antal frågor som han provade om barn i en viss ålder normalt kunde svara på. Han kallade testresultatet barnets mentala ålder. Efter några provtester drog han slutsatsen att barn som svarade som ungefär en två år yngre elev var de som hade problem att hänga med i skolan. Binet ägnade sedan sitt liv åt att förfina mätmetoderna, men också utveckla stödprogram. Binet var nämligen – till skillnad från Galton – övertygad om att barn som inte hängde med sina jämnåriga intellektuellt kunde komma ikapp med rätt träning. Och att en person som var usel på matte kunde prestera bra när det gällde språket. Men när Binets imponerande tester skulle överföras till USA förändrades grundtanken.
I USA hade psykologerna sällat sig till den mer biologiska inriktningen som britten Galton företrätt. Den tyska psykologen Stern hade börjat räkna ut intelligenskvot på Binets testresultat, och i USA blev detta vida populär. En tioåring som svarade rätt på lika mycket som en normal 13–åring fick 130 i IQ, en femåring som presterade på en normal fyraårings nivå fick 80 IQ–poäng. Skolbarn började testas hej vilt med en bearbetad version av Binets test och när militären behövde snabba sätt att placera unga män på rätt plats i armén under första världskriget satte testutvecklingen i gång även för vuxna.
Text: Linda Backman & Jenny Rickardson
Publicerades ursprungligen i Modern Psykologi, detta är del 1 av 4. Läs del 2 här.
