Psykologi i stället för morfin del 2

Carina Södergrens långvariga smärta gjorde att hon slutade umgås med vänner och följa med familjen på fotbollsmatcher. Tack vare Rikard Wicksells banbrytande forskning vid Karolinska universitetssjukhuset har hon kunnat återerövra sitt liv.

Detta är del 2 i vår serie om ACT som behandling för långvarig smärta. Del 1 hittar du här.

–”Så fort smärtan är borta ska jag börja träna, träffa kompisar och planera framtiden”, säger patienterna som kommer till Smärtkliniken vid Karolinska Universitetssjukhuset.

– Men de har redan prövat allt och ingen vet hur man ska behandla dem. Det är ett moment 22, säger psykologen Rikard Wicksell.

– Lösningen är att göra det ändå, tillägger han lakoniskt. På lång sikt är det ofta värt det.

Den psykologiska behandlingsmetod som angriper problemet kallas ACT – Acceptance and commitment therapy. Grundtanken handlar om att acceptera att vi drabbas av jobbiga saker i livet – ångest, smärta, förluster, misslyckanden – och att vi ändå är kapabla att agera i linje med våra värderingar och göra saker vi uppskattar.

– Det är en enkel idé, säger Rikard Wicksell. Men att genomföra den kan vara oerhört svårt. Det handlar om en livsstilsförändring och det är allt annat än lätt.
Smärta i kroppen fungerar biologiskt som en varningssignal. Det är kroppens sätt att berätta att något är fel och att det kan vara farligt att göra saker som gör ont och leder mer eller mindre automatiskt till försiktighet, undvikande och passivitet.

– Symtom som smärta medför också ofta en känsla av att någon annan ska lösa problemet åt en, säger Rikard. Patienter är vana vid att sjukvården tar hand om oss när vi mår dåligt. Barn är vana vid att det är vuxnas ansvar att ordna upp saker. Men för att hjälpa patienter med långvarig och svårbehandlad smärta att komma igång med livet igen måste vi jobba med att underminera idén att någon annan ska ta hand om det. I stället är målet att även om man har smärta, ångest och sömnproblem utsätta sig för svåra saker. I den processen måste patienten – även om man är barn – ta ansvar för sin egen förändring.

Den före detta patienten Carina Södergren blev mer aktiv efter behandlingen på smärtkliniken i vintras. Hon vet vad Rikard Wicksell pratar om. Hon är i dag 43 år och drabbades av fibromyalgi i samband med att hon blev gravid för sju år sedan. När hon förra året fick chansen att delta i en forskningsstudie på vuxna med fibromyalgi som Rikard Wicksell och hans kolleger på Smärtenheten genomförde tvekade hon aldrig. Hon hade slutat att umgås med vänner, slutat hänga med på fotbollsmatcher, slutat prova nya grejer och stod ofta bredvid och tittade på när de andra i familjen hade roligt. Och hon var trött på att känna sig fyllsjuk av mediciner, trött på att varje morgon slutade med gråt och trött på hon inte klarade av att hjälpa barnen ta på skorna.
Behandlingen inleddes med att diskutera värderingar. Carina fick fundera över vilka värden som var viktiga för henne i livet.
– Vi pratade om vart jag ville komma. För min del landade det i att ha ett fungerande mammaliv och att vara en bra partner.

Tillsammans med fyra andra patienter träffade Carina Rikard Wicksell tolv gånger. Terapin handlade mycket om att acceptera att smärtan finns där och hur man ändå kan välja hur man vill leva sitt liv.
– Rikard pratade om mikrosteg, berättar Carina. Att jag kan prata med mig själv: Vad är värdet med att kliva upp? Värdet är att jag går upp till mina barn. Vad är värdet i att gå och jobba? Att försöka leva normalt. Vad är värdet av att bara ligga i sängen? Det är inget värde i det. Så jag kan bestämma: Okej, jag går upp. Okej, jag klär på mig. Okej, jag åker med barnen. Och till slut så är jag på jobbet. Väl där händer det att jag gråter och har ont. Men jag kan bestämma mig för att stanna en timme till. Det hjälper mig. Jag får ett mervärde av alltihopa. Man blir ju mer normal. Livet är mer som det borde vara när inte smärtan får styra.

I terapin fick Carina också träna på att gradvis utsätta sig för situationer som hon varit rädd för. Eftersom hon, liksom så många andra patienter med smärta, blivit fenomenal på att undvika situationer som kan komma att öka smärtan hade hon mer och mer begränsat sitt liv. En annan aspekt av terapin gick ut på att skapa distans till sina tankar. Istället för att låta tanken ”Det går aldrig” ta över så fick hon tyst för sig själv omformulera det till ”Nu fick jag tanken att det aldrig kommer att gå”.
– Det är liksom ett sätt att försöka distansera det man säger från det man menar, säger Carina, som tycker att det fungerat väldigt bra för henne.

De forskningsstudier som kliniken driver visar att stora delar av patienterna har blivit mer aktiva, har ökat sin livskvalitet och har ökat det som inom ACT kallas psykologisk flexibilitet – att förmå sig själv att göra saker man värderar även när man får jobbiga tankar, har ångest eller har ont. Bland barn och ungdomar ökar skolnärvaron och det är också vanligare att barn faktiskt får mindre ont än vuxna patienter efter behandlingen – trots att det inte är ett av målen.

När Rikard Wicksell började på smärtkliniken år 2001 tog de emot 250 patientbesök per år. Nu är antalet uppe i över 2 000 besök per år. Och Rikard Wicksell har fått sällskap av tre andra psykologer, som samsas med två läkare och en sjukgymnast om sin beteendemedicinska modell. Alla patienter på Smärtkliniken ingår på olika sätt i forskning, och samtliga psykologer och läkare är delaktiga i forskningsprocessen samtidigt som de jobbar kliniskt. Rikard och Gunnar och de andra på kliniken har fått internationellt erkännande för sitt arbete med smärtpatienter. När Rikard doktorerade förra vintern skrev Time Magazine en lång artikel om det revolutionerande perspektivskiftet i smärtbehandlingen. Trots detta så försöker Rikard tona ner hajpen kring ACT.

– Det är många studenter och kliniker som blir förförda av ACT. Metoden förmedlar ett känslomässigt tilltalande budskap och tenderar ibland att bli flummigt när det beskrivs ytligt. Det räcker liksom inte med att tända några ljus och sitta och meditera för att kalla det man gör ACT. Man behöver också förstå teorin bakom ACT för att förstå hur ACT skiljer sig från traditionell kbt.
Än så länge har ACT provats som terapi mot en rad problem – från rökning till psykos som grundaren Steven Hayes brukar säga. Studierna har i de flesta fall fått lovande resultat, men kritiserats för att handla om för få patienter.

Rikard menar att den vetenskapliga biten är oerhört viktig. Att mäta ordentligt före och efter behandling, att utveckla instrument som mäter det man vill mäta, att genomföra stringenta forskningsstudier på riktiga patienter.
– Jag tycker att det är förmätet att säga att patienter ska göra några yoga-övningar så blir det bra, eller att de kan mindfulla sig till en lycklig tillvaro, säger Rikard argt.
– Ibland beskrivs ACT som en quick-fix och det har jag svårt för. Gör man det på riktigt så handlar det om en livsstilsförändring och det är allt annat än lätt. Det är svårt varje gång man stöter på något nytt.
Den före detta patienten Carina Södergren känner igen sig i Rikards resonemang. Steg för steg har hon återerövrat sitt liv sedan terapin i vintras. Hon accepterar att smärtan finns där och målet är inte längre att bli av med den.

– Jag skyller inte på sjukdomen längre, även om den ibland är överjävlig. Det finns dagar då jag inte fixar det, men det är inte så ofta. Jag är mer aktiv. Jag åker till stallet med min dotter och känner mig jättestärkt. Det är kallt och jobbigt, men jag kan tänka ”jaja, det blir väl bra och vad roligt att vi gör det här tillsammans”. Förut tänkte jag bara på att jag hade ont i handen och att det var kallt. Jag vågar mer och mer. Det går inte jättefort. Jag slänger mig inte över nya saker, men jag gör det, berättar hon stolt.

Läs mer:
Internet: Contextualpsychology
Böcker: Sluta grubbla börja leva av Steven Hayes (Natur & Kultur), Relational frame theory av Niklas Törneke (Studentlitteratur), Lyckofällan av Russ Harris (Natur & Kultur), Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans av Anna Kåver.

Text: Jenny Rickardsson
Publicerades ursprungligen i Modern Psykologi
Detta är del 2 av 3. Här kan du läsa del 3.