Psykologernas krig mot livscoacharna

Jag har just haft ett seminarie om yrkesetik, signerat Stockholms Universitet egen mycket intagande och belästa Ulla Ek. Vi talade bland annat om hur svårt det är att göra lämplighetsbedömning av psykologer. Idag görs den bara under PTP-tjänstgöringen (liknande läkarens AT-tjänsgöring). Ulla Ek valde dock att inte problematisera detta något vidare, och sa istället sammanfattande nåt i stil med

“Naturen är självsanerande, så de som inte är lämpade slutar av sig själva”.

Något som däremot problematiserades var hur olämpliga alla andra yrkesgrupper är på att utföra psykologiskt arbete. Större delen av det resterande seminariet ägnades åt att fnysa åt livscoacher och andra som tagit sig in på det området som enligt Ek borde vara psykologernas. “Bli den du är -fnys!” Det är ju tydligen så att ej hälso-och sjukvårdspersonal som arbetar utanför Hälso- och sjukvårdsområdet tex. med stresshantering får kalla sig psykologer utan att vara det. Idrottspsykologer, socialpsykologer, musikpsykologer organisationspsykologer, djurpsykologer och jag vet inte allt.

Jag satt och blev sur. Jag tänker mig nämligen att det finns ett stort (outnyttjat) utrymme för självkritik inom psykologkåren. Varför når vi inte dem som behöver vetenskapligt grundad behandling för stress och ångest? Varför finns det plats på markaden för 5-veckors utbildade livscoacher? Det är klart att jag håller med om att vi psykologer har en unik kompetens som vi måste marknadsföra och nå ut med. Men den här fientliga inställningen är så jäkla kontraproduktiv!

Det finns två problem inom psykologkåren som jag tyckte blev väldigt tydliga i diskussionen

1. Psykologkåren är för ödmjuk

2. Psykologkåren saknar ödmjukhet

Med 1. menar jag att vi är dåliga på att visa vad vi kan, visa evidens för andra och mer långssiktigt verkningsfulla behandlingar än KBT (men också KBT såklart!)

Med 2. menar jag att vi saknar ödmjukhet och samarbetsvilja med andra yrkesgrupper. Vi sitter i vår lilla grupp och gör oss roliga över livscoacherna men vet inte själva vad vi ska ta oss till.

Ulla Ek sa att “Det är klart att folk tar sig in på markaden för psykisk hälsa/ohälsa, det finns ju en massa pengar att tjäna!” Hennes uttalande är ganska representativt för psykologkåren som helhet. Vi ser alla andra yrkesutövare som är intresserade av psykologi som ett gäng pengahungriga entreprenörer utan några incitament att hjälpa människor. Istället för att fråga sig, “Varför når inte vi psykologer ut?” sitter man på kammaren och muttrar.

Är det inte så att man kan komma till en öppenvårdsmottagning med panikångest utan att få hjälp (med motiveringen att man redan fått tala med kurator)? Är det inte så att det bara finns psykolger på 1/10 av vårdcentralerna (där 3/4 av patienterna uppskattningsvis skulle behöva psykologisk bedöning och behandling?) Kan det vara så att psykologer inte syns i media överhuvudtaget? 

Och är inget av detta vårt ansvar??

Jag ställde frågan till Ulla Ek och hon höll med mig till 100% om att psykologkåren misslyckats på området. Puh.