Om PDT är en fransk roman, så är KBT en svensk TV4-film

I lördags kväll satt jag barnvakt. Jag och barnen tittade på en ruskigt dålig svensk film “Se upp för dårarna” regisserad av Helena Bergström.  Ni vet hur det är, dialog som tagen från ett bullenavsnitt, 1 cm djupa personporträtt och skådisar i 35-årsåldern som spelar tonåringar. En ond nazist, en pretatiös duktig invandrartjej, en “Crazy” ung och tuff medelklasstjej etc. Filmer där allt är så svart/vitt att man funderar på om någon med bortträngningsproblematik (eller borderline…får man skämta om det?) fått bestämma dramaturgin. När barnen somnat la jag mig i soffan med en kopp te och Sagans underbara roman “Bonjour Tristesse“.  Först svensk knäckemacka, sedan fransk hetta, far och dotter på rivieran, drinkar casino och djupa intriger. Jag kände mig ypperligt förvirrad av dessa motsatser och kom osökt att tänka på en annan aktuell polarisering i mitt liv. Kognitiv beteendeterapi vs Psykodymanisk orienterad terapi.

Just nu läser jag introduktionskursen i KBT-terapi, om någon vecka börjar kursen i PDT.  I höst, efter praktiken är det dags för mig att välja inriktning. Jag ska förstås läsa KBT. Arbetsmarknaden efterfrågar KBT-komptens, evidensen talar för KBTs effekter och tredje vågen känns rätt värderingsmässigt.

Men jag kan ändå inte hjälpa att KBT känns lite som en hederlig svensk film med problemfokus och enkla lösningar. Psykodynamisk terapi däremot, doftar av cigarr och tunga sidengardiner. Självklart vet jag att det inte är så här det ligger till. Psykodynamisk teori kan vara nog så förminskande och KBT hur komplext som helst. Men associationerna sitter ändå som berget.

Jag kan inte hjälpa det, och jag kan för mitt liv inte förstå varför de här fördomarna fått fäste hos mig.  Men KBT associerar jag till hantverk, falukorv och Friskis & Svettis gym. Beteendeaktivering, motion på recept, hemuppgifter och tankedagböcker. PDT får mig att drömma om vackra 20-talskvinnor på divaner som löser upp hårda knutar med hjälp av en fåordig intellektuell psykoanalytiker.

Vad är det med KBT:s rykte egentligen? Varför tänker jag så här anti-intellektuellt?

Läs förresten Jonas Mosskin  inlägg om de nya riktlinjerna från socialstyrelsen. “KBT för pöbeln, psykodynamisk terapi för de välbeställda”. Intressant.

14 svar till “Om PDT är en fransk roman, så är KBT en svensk TV4-film”

  1. […] Linda Backman skriver på Psykologifabriken om hur KBT är som en tv4-film (aj!) och PDT som en fransk roman. Hon väljer KBT säger hon men verkar inte helt vilja det med tanke på hur tråkiga associationer som medföljer (min tolkning). Jag håller med! KBT är inte sexigt eller tilltalande som verktyg. Åtminstone inte vid jämförelse med de terapier som fokuserar på det omedvetna. Titta bara på några avsnitt av In treatment. Där har vi drama och förändring som sker genom den visa och smarta behandlaren. Men den utveckling som sker med KBT som inriktat på det rationella snarare går mot teknologisering och det delvis givna. Det är inga onda eller goda bröst eller starka insikter som omvandlar personen. Det är kort och gott vissa hjälpmedel som gör att folk tänker och gör lite annorlunda. Steg för steg tar sig personen tillbaka till sina mål och sitt liv. […]

  2. Emil H skriver:

    Kul att du delar med dig av dina föreställningar – det är ju något vi alla bär på. BT och “piskan” är väl en ganska klassisk sådan, eller divanen och PDT som du tar upp i din text (borde kanske vara psykoanalys iofs?). En sak som blir lite knasig ibland är ju att vi “utifrån” definierar något som om vi ser det “inifrån” – inte konstigt att det uppstår så stora motsättningar mellan människor. Ibland räcker inte mentaliseringsförmågan till helt enkelt.

  3. Oskar skriver:

    Ja, och föreställningarna verkar dö långsamt!

    KBT kanske får jobba på att bli lite mer tech-coolt, lite WIRED, med internetbehandlingar och dataprogram som tränar bort din sociala fobi. Då kanske det åtminstone kvalar in i TV4 sci fi?

    Eller så är det bara att välkomna att det inte längre är mystiskt eller konstigt att gå till psykologen. Att gå i psykologisk behandling känns lika lite stigmatiserat som att köpa falukorv…

  4. besviken skriver:

    Jag håller med, är besviken att det jag tror på är så jävla tråkigt. Känns som att KBT är bra för patienter och PDT är bra för terapeuter. Tv4 sci fi känns verkligen inte speciellt fräscht det heller tyvärr. Eller buddistmyset *ryser*

  5. Tore skriver:

    Fast jag skulle inte hålla med om att KBT är tråkigt att utföra. Det är löjligt roligt eller givande eller vad man nu ska säga som passar…

    Att sitta och hyperventilera med klienten kan vara kalaskul. Allt som innebär exponering är ju ett äventyr. På gränsen mellan det personen kan stå ut med och vågar. Intensivt och svettigt.

    ACT kan ju istället bli en hel del showmannaskap. Det ska underhålla, förvirra och gå nära personens närvaro. Hah, va roligt det ska bli att få komma ut och arbeta snart. :)

    Tack för inlägget!

  6. Oskar skriver:

    Jag håller med dig Tore!

    ACT är ju verkligen skoj för behandlaren, själv brukar jag låna små grejer från ACT till mina föreläsningar. Det blir rätt kul när hela publiken får testa hur länge de kan hålla andan. En utmaning.

    Samma sak gäller förstås för klienterna, som du skriver : “på gränsen mellan det personen (tror att den) kan stå ut med och vågar”

    Ok, så var är vi då? Förbi TV4? Kanske i en pjäs: “När du inte vågar, ta ett steg framåt”

  7. Jonas Mosskin skriver:

    Men Linda, är det inte så att associationerna och stereotyperna stämmer rätt bra med verkligheten:)
    Verkar vara rätt KBT-igt här i kommentarerna för övrigt.

  8. Emil H skriver:

    Inte konstigt att det saknas KBTare inom vården – de hänger ju på psykologifabriken hela dagarna ;)

    Jag håller nästan med “Besviken”. KBT är ganska bra för klienterna, PDT är bra för alla :D

  9. Emil H skriver:

    Det är ju förresten kul att psykoterapi talas om i termer av KBT eller PDT för det mesta – hur många inriktningar faller bort i och med det? 100+?

  10. Björn skriver:

    Att “psykodynamisk terapi däremot, doftar av cigarr och tunga sidengardiner” är det bästa jag har läst på länge. Din blogg är, som vi sa i början på tvåtusentalet, (typ när Freud var på modet) klockers!

  11. […] att ha läst Tores och Lindas inlägg väcktes en hel del känslor och tankar. Egentligen är det väl samma […]

  12. Liv skriver:

    Hej! Kul att läsa om era tankar kring KBT och PDT. INgen av er har tagit upp DBT, Dialektisk beteendeterapi. Vad har ni för föreställningar till denna nya (?) terapiform? Själv tänker jag inte ta nån ställning rent principiellt, varken för KBT eller PDT eftersom vad som fungerar helt enkelt är individuellt. Jag tycker att det är bra att vi har olika inriktningar på psykoterapi.

  13. […] men känslan kvarstår. Det här fenomenet har också kommenterats på utmärkta Psykologifabriken: Om PDT är en fransk roman, så är KBT en svensk tv4-film. Mer om allt detta […]

  14. Vvv skriver:

    Som vår studierektor sa häromdagen. Aldrig har han upplevt motsättningarna mellan KBT och PDT så starka som under studietiden. I arbetslivet respekterar man istället varandras kunskap och kompetens.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.