Beteendeekonomin räddar liv

Beteendeekonomi räddar liv

Att vi på Psykologifabriken brinner för beteendeekonomi vet ni läsare redan. Valbloggen har gett många exempel på hur kunskaperna om människors beslutsfattande kan användas både för personlig nytta och även i ett större sammanhang.

Ett av de bästa exemplen på hur kunskaperna kan användas i ett fantastiskt syfte kommer från Indien. Det visar hur vi med små förändringar kan göra stor skillnad och i slutändan rädda människors liv.

Föreställ dig en tågstation i Indisk stad, med har fler invånare än hela Sverige. Ett myller av människor går, cyklar och åker bil. Någonstans står en ko, på en annan plats landar en helikopter, marknadsstånd trängs längst en smal gata och dammet yr tätt i luften. Rakt igenom detta virrvarr går en tågräls. Med jämna och ojämna mellanrum hörs en tågtuta som varnar att ett tåg är på ingång. Bland alla hundratals, eller tusentals, människor som trängs på samma plats är det förståeligt att alla inte uppfattar tågsignalen.

Det händer flera gånger varje dag. En person, stressad, trött eller bara i en dagdröm, genar över tågrälsen utan att ha uppfattat varningssignalen. Lokföraren hinner inte bromsa och ännu en tragedi har utspelat sig.

I Mumbai hände detta ca 6000 gånger varje år. Myndigheterna visste inte vad de skulle ta sig till. De satte upp varningsskyltar, liknande de som finns i Sverige, utan någon större effekt. Så fick man idén att kontakta Final Mile, ett företag med har stor kunskap inom beteendeekonomi. Man kallar sig för beteendearkitekter eftersom man analyserar problem och designar lösningar byggda på beteendeekonomisk kunskap, precis som vår egna Beslutsbyrå.

Efter en grundlig analys av läget på stationen, bestämde man sig för att göra några små förändringar för att påverka människors beteenden. Den största, och ändå så lilla, förändring man gjorde var att ersätta de tidigare varningsskyltarna med någonting nytt. Nämligen bilder med en man på väg att bli överkörd av ett tåg. Man var noga med att bilderna varken skulle vara särskilt stora eller tydligt placerade. Människor skulle inte stanna upp vid dem, utan snarare få en känslomässig påminnelse om att en viss risk fanns med att vistas i området. Dessa bilder påverkar människors system 1 som har stor betydelse för våra beslut och vårt beteende. En annan liten förändring man gjorde var att förändra tågens varningssignaler. I stället för en lång tuta, relativt långt bort från stationen, hördes två kortare signaler tätare inpå stationen. Även denna lilla förändring fick stor effekt.

På sex månader, innan och efter förändringen, sjönk dödsfallen på Wadala-stationen från 23 till 9. Om vi leker med tanken, så räddades 13 människors liv.

Situationen på svenska tågstationer är långt ifrån den i Mumbai eller andra mångmiljonstäder. Jag gillar Wadala-exemplet, då det visar att vi med små, små förändringar kan göra stor, stor skillnad. Det handlar om att designa omgivningen, om det så är i skolmatsalen, shoppingstråket eller motionsspåret, på ett sätt som underlättar och förbättrar för så många som möjligt.

Vill du veta mer om hur du kan göra små förändringar och stora förbättringar? Kontakta Beslutsbyrån.

Bildkälla: http://www.flickr.com/jamorcillov/